Amat Levin: Slumpens barn
Jag blev knockad direkt av att läsa Amat Levins debut ”Slumpens barn”. Den handlar om en personlig längtan efter svar och viljan att ge en flerdimensionell bild av relationen mellan Gambia och Sverige. Sökandet efter en viss typ av upprättelse kastar mig in i ett komprimerat flow (jag läste den nämligen som e-bok där sidorna blev lite väl tajta ibland) där Levin bland annat uppmärksammar olika svenskgambianska röster.
”När jag tittade på listan över svenskgambier insåg jag att de hjälper till att forma berättelsen om det moderna Sverige. Deras liv utgör en historia som behöver dokumenteras, så att den kan leva vidare och nå nya generationer. Jag bestämde mig för att ta reda på mer om relationen mellan Sverige och Gambia. Om dem som är en del av den. Om oss som är en produkt av den.”
Kapitlena varvas av intervjuer, historia och Levins egna liv. Jag känner till Levin sen innan, då jag följt Instagram-kontot Svarthistoria som är panafrikansk historia i Bite-Size format. Levin är även journalist och det kändes givet att ta del av denna nyutgivna bok. Det är intressant att läsa om Gambia och Sverige utifrån ett historiskt perspektiv, och genom @Svarthistoria har han glänst med sin noggrannhet och sitt engagemang. Det råder inget tvivel om att Levin är en bra journalist, men det är när han skriver om sig själv som det verkligen hugger tag i mig. När han berättar om hur pappan inte varit traditionellt närvarande och det blir mer och mer onaturligt att ställa frågorna han bär på, att nyfikenheten nästan upphör helt och han hatar det. Det känns ända in och boken har sin kärna i just de stunderna.
”Jag var periodvis likgiltig inför vår relation, en konsekvens av att jag kände att mamma uppfyllde båda rollerna. En gång frågade han om jag inte bara kunde använda ”pappa” istället för hans förnamn. Jag kommer ihåg att jag övervägde det. Kanske kunde jag bara säga det, för att vara snäll och för att göra honom glad. För jag vet att han försökte. Trots sättet vår relation inleddes på vet jag att han blev bättre, att han fortsatte ringa när andra pappor hade gett upp.”
Jag gillar verkligen Levins språk. Det kanske är för att jag också lyssnat på podcasten han är med i, Power Meeting Podcast, där rösten är lugn och retorisk. Det blev väl att jag läste boken i samma anda. (Han blev även intervjuad i söndagsintervjun samt i favoritpodden Under huden med Kakan Hermansson. Amie Bramme Sey kommer dessutom ha ett boksamtal med Levin via kulturhuset, som ska läggas upp som klipp.)
Det märks att Levin har jobbat med boken i över två års tid. Han beskriver så många händelser och personer, några exempel är vikten av representation, att kunna spegla sig i andra, att Levin likt andra svarta i Sverige har varit ”tvungna” att vända sig till USA för att ta del av svart kultur. Samtidigt beskriver Levin viljan att få vara en individ, istället för just en representant.
Boken verkar födas när Levin får reda på att han ska bli pappa och direkt bokar biljetter till Gambia. Han beskriver det som en möjligheten att ta itu med det tvivel som grott inom honom i decennier, att han inte längre ska försöka reparera bandet för sin egen skull utan även för sitt barns.
”Tänk om mitt barn skulle växa upp med Gambia som en naturlig del av livet? Som en okomplicerad källa till självsäkerhet och inte som en borttappad bit av det pussel som utgör självkännedom?”
På slutet kommer det samtal som väntat mellan raderna, samtalet mellan Levin och hans pappa.
”Jag känner igen mig i att allt kretsade kring mig när jag var hos pappa. Vad ville jag äta? Vad ville jag titta på? Vad ville jag göra? Men inte i det han säger om att vi brukade prata om hans sida av familjen och min gambiska bakgrund. Har jag glömt bort det? Har jag i åratal varit frustrerad över hur lite jag vet om min gambiska sida trots att han berättat om den? Eller är det han säger nu en sorts efterkonstruktion?”
Cirkeln sluts med att Levins nyfikenhet blir besvarad och att sonen föds. När sista kapitlet var slut och Levin börjar med att tacka sin mamma, sin pappa och sin flickvän, samt sin son så rinner tårarna. Jag hoppas på att Levin kommer att skriva mer, för det finns något så bekvämt och skarpt i hans språk som jag vill ta mer del av – oavsett genre!
Författare: Amat Levin
Titel: Slumpens barn
Utgivningsår: 2020
Förlag: Natur och Kultur
Omslag: Sara R. Acedo
Språk: Svenska
Betyg: 5/5