Reni Eddo-Lodge: Why I’m no longer talking to white people about race

“I’m no longer engaging with white people on the topic of race. Not all white peoples, just the vast majority who refuse to accept the legitimacy of structural racism and it’s symptoms.” 

Så inleds Reni Eddo-Lodges blogginlägg från 2014 som sprakade igång en diskussion om rasism, white supermacy och hur man ska kommunicera, vilket resulterade i att hon år 2017 publicerade denna bok med samma titel. Det här är en bok som alla borde läsa. Den tar avstamp i Storbritanniens historia, redogör pedagogiskt gällande white privilege, feminism, kopplingen mellan ras och klass samt den strukturella rasismens konsekvenser. I slutet av inledningen skriver hon följande;

“I won’t ever stop myself from speaking about race. Every voice raised against racism chips away it’s power. We can’t afford to stay silent. This book is an attempt to speak.”

Eddo-Lodge skriver om Storbritanniens historia, relationen mellan svarta och polisen, mord och diskriminering samt en nationell ovilja att inse hur detta påverkar det politiska klimatet och svarta människors liv än idag. Sakligt och engagerat redogör Eddo-Lodge om hur spelet är riggat från start när man är svart i Storbritannien (där forskningen är gjord men såklart finns samma strukturella rasism i alla länder, inklusive Sverige och Tyskland). Statistik visar att svarta personer får lägre betyg av lärare än vita, har svårare att bli antagna på universitet jämfört med vita, har lägre chans att bli kallad på arbetsintervju än vita samt riskerar arbetslöshet i högre grad än vita. Utöver skola och arbetsliv så riskerar svarta män att få högre straff och bli åtalade för droginnehav i högre grad än vita. 

”In fact, relentless policing of the black community in Britain means that black peoples are over-represented on the National Criminal Intelligence DNA Database. (…) Black men are four times more likely than white men to have their DNA profiles stored in the police database.” 

Rasprofilering är ingen självupplevd känsla, utan fakta. Rasism påverkar även sjukvården, bostadsmarknaden, politisk representation och vilka som tillåts existera i maktens korridorer. Eddo-Lodge skriver om hur skam används mot underordnade grupper för att se till att de tystas ner och inte ruckar på den sociala maktpyramiden med överordnade grupper i toppen. Det är populärt att värja till ”färgblindheten”, att man inte ser hudfärg och därför är fri från ansvar gällande rasism. Men det funkar inte så, Eddo-Logde skriver: ”Seeing race is essential to changing the system.” Vidare, gällande vithetsprivilegium, frågar Eddo-Lodge: ”Why don’t white peoples think they have a racial identity?” Vithetsprivilegium innebär inte att vita inte har det svårt, utan det innebär att anledningen till att vita har det svårt inte beror på att de är just vita. 

“Neutral is white. The default is white. Because we are born into an already written script that tells us what to expect from strangers due to their skin color, accents and social status, the whole humanity is coded white. Blackness, however, is considered the ’other’ and therefore to be suspected. Those who are coded as a threat in our collective representation of humanity are not white.”

Eddo-Lodge skriver i kapitalet ”There is no justice, there is just us” om hur diskussionen om rasism inte är samma sak som att diskutera svart identitet. Att diskutera rasism handlar att diskutera vit identitet, ”white anxiety”, och att vita bör vara allierade i den antirasistiska kampen, utan att låta ”white tears” dvs. den vita skulden stå i centrum.  Avslutningsvis skriver Eddo-Lodge;

”I consider myself to be a part of a movement and I think that if you are deeply touched by what you read in this book, then you are part of that movement too. It’s happening right now.”

---

Författare: Reni Eddo-Lodge 

Titel:  Why I’m no longer talking to white people about race 

Utgivningsår: 2017

Förlag: Bloomsbury Publishing 

Språk: Engelska

Betyg: 5/5