Sofia Rönnow Pessah: Männen i mitt liv

Om “Upsala Nya Tidning” har rätt med blurpen “Nya generationsromanen är här” så kommer jag antingen att enbart läsa klassiker i fortsättningen eller skaffa mig en ny hobby. Till och med att virka morötter och ärtskidor efter diagram verkar mer spännande än att läsa fler böcker i den här stilen. 

Eller är det så, att det inte är min generation som skildras och jag därför inte fattar att det är feministiskt att “ta för sig” sexuellt? I Rönnow Pessahs roman ser jag bara sex som vilket tragiskt självskadebeteende som helst. Skär dig, missbruka mat och droger eller knulla runt med grabbar som inte vill dig väl, går på ett ut på min skala på saker jag inte vill att folk jag gillar ska hålla på med. 

Mestadels är det ett satans upprepande av män som huvudpersonen Sonia under årens lopp har sex med, ofta våldsamt, känslolöst och brutalt. Någon enstaka gång är det någon som hon har en relation till men även det är oftast destruktivt och inte särskilt upplyftande. Mellan de själlösa knullen får hon psykofarmaka och försöker med terapi samtidigt som hon i nämnd ordning tar studenten, pluggar juridik och jobbar som jurist. 

Mellan varven fattar jag inte ens varför jag läser vidare, men jag antar att hoppet är det sista som överger människan. Jag hoppas att någon, någon gång, ska se denna högst ensamma olyckliga, för det mesta högpresterande varelse. Kanske någon ur hennes familj, någon vän eller varför inte någon av alla dessa män som passerar i hennes liv? 

För att inte bli beskylld för att vara orättvis, måste jag erkänna att det faktiskt finns ett par meningar där det glimtar till. Det var även dem som gjorde att jag fortsatte att läsa eftersom de bär och jag hoppades på fler. 

Tragiken i det här går det nästan att ta på: 

“I mina dagdrömmar glömmer jag att det är svårt att klättra om man inte har någon grund att stå på.” 

Här fnissade jag ofrivilligt:

“Jag är lättad över att han använde kondom och det känns bra att det gick så fort för honom. Sperma är positiv feedback.” 

Och här vrider inälvorna sig till en hård knut:

“Min familj är en halvtimme bort. Ingen är här. Ingen har kommit och hjälpt mig.” 

Jag kan inte sluta fundera på om ovan nämnda recensent på  “Upsala Nya Tidning” är en man som vädrar morgonluft och hoppas att one-night-stands i den nya generationen äntligen ska räknas som feminism och kvinnlig frigörelse? Eller är jag bara en bitterfitta som inget begriper av den nya generationens kvinnor? Det är en retorisk fråga, du behöver inte svara. 

PS: Boken du ska beställa om du känner samma som jag och hellre vill virka en blomsteräng än läsa fler böcker om den här generationen: https://www.adlibris.com/se/bok/100-blommor-att-sticka-virka-vackra-blomstersmycken-att-dekorera-klader-presenter-accessoarer-och-mycket-annat-med-9789186289300

---

Författare: Sofia Rönnow Pessah

Titel:  Männen i mitt liv 

Utgivningsår: 2020

Förlag: Wahlström & Widstrand

Språk: Svenska

Betyg: 1/5