Patricia Highsmith: The Talented Mr. Ripley
I somras läste jag klassikern “The Talented Mr. Ripley” av Patricia Highsmith. Jag har tidigare läst “Carol” (originaltitel “The Prince of Salt”) som jag valde till vår bokklubb och tyvärr inte blev så imponerad av. Språket var för avskalat och handlingen gjorde sig helt enkelt bättre på film. Egentligen ville jag se filmatiseringen av “The Talented Mr. Ripley”, efter att illustratören och konstnären Elin Sandström (@eplet på Instagram) sa att det var hennes favoritfilm som hon alltid återvänder till. Tyvärr fanns den inte tillgänglig i original version här i Tyskland (insert vanligt förekommande raserianfall gällande detta lands besatthet att synkronisera/dubba allt de lyckas lägga vantarna på). Därför fick jag gott vända mig till dess originalformat: boken.
Efter några slappa bläddringar i e-boken bestämde jag mig för att köpa den i fysiskt exemplar, då den liksom kändes värd en ”riktig” läsupplevelse och inte tusen suddiga e-boksidor. Jag råkade dock beställa en Fremdsprachetext-version, vilket betyder att den är till för tyskar som vill förbättra sin engelska och därför finns översättningar längst ner på varje sida. Detta var något jag använde till mig fördel att vässa min tyska. Tur i oturen, kan man säga! Men nog om detta, vad tyckte jag om handlingen egentligen?
Jag gillar hur Highsmith tänker, handlingen är skickligt uppbyggd och nyskapande. Under nästan femtio år publicerade Highsmith romaner och en av de mest kända är såklart serien om Mr. Ripley, vilket jag kan förstå. Till skillnad från “Carol” så kändes språket mer utvecklat och karaktärerna byggs noggrant upp. Det är svårt att inte bli imponerad av hennes skildring av Tom Ripley, som ombeds åka till Europa för att övertala den gamla klasskamraten Richard “Dickie” Greenleaf att återvända hem till USA.
“Tom couldn’t have made himself take the hand. This was the very edge of failure, failure as far as Mr. Greenleaf was concerned, and failure with Dickie. ‘I think I ought to tell you something else,’ Tom said with a smile. ‘Your father send me over here especially to ask you to come home.’
‘What do you mean?’ Dickie frowned. ‘Paid your way?’
‘Yes.’ It was his one last chance to amuse Dicke or to repel him, to make Dickie burst out laughing or go out and slam the door in disgust. But the smile was coming, the long corners of his mouth going up, the way Tom remembered Dickie’s smile.”
I bakhuvudet vet jag om att Matt Damon spelar den kalkylerande Tom Ripley och Jude Law den rika, gudalika Dickie. Gwyneth Paltrow spelar Margot, kvinnan som Dickie reser med och förmodat är anledningen till att han stannar kvar i Europa. Som ni förstår ser jag ännu mer fram emot att se filmen nu, förmodligen när jag är på svensk mark igen. I första akten puttrar spänningen mellan raderna, jag måste hålla mig för att inte snabbt bläddra vidare och kika på vad som kommer att hända.
Ett favoritstycke är när Tom blir avundsjuk, eller eventuellt även svartsjuk, när Dickie försonas med Marge efter ett gräl. Utifrån gatan ser Tom Dickie kyssa henne och går upprört hem till Dickies lägenhet, där han har ett rum att bo i. Där ser han Dickies nypressade kostym, tar på sig den och för första gången kan han bli Dickie, inte längre bara vara lik. Tom låtsas han om att han brottar ner Marge och långsamt stryper henne. Det står tydligt på baksidestexten att “The Talented Mr. Ripley” har gett kriminalromanen en ny dimension genom att läsaren får följa mördaren, snarare än att ännu en detektiv ska stå i centrum.
Det var direkt något som skavde när jag började läsa boken, nämligen hur tydligt det är att Tom ser ner på exakt alla, riktigt äcklas av dem. Men inte Dickie, trots att Tom blir besviken på Dickies talanglösa tavlor, förväntar han sig mer av honom. Vill han rakt av vara Dickie eller finns det drag av förälskelse? Imitation är ju ändå den främsta formen av smicker? Dock framstår Tom som ganska asexuell och besattheten av Dickie verkar främst handla om en desperat längtan efter respekt, makt och frihet.
”And he remembered too when Vic Summons had said, Oh for Christ sake, Tommie, shut up! when he had said to a group of people, for perhaps the third or fourth time in Vic’s presence, “I can’t make up my mind sheathed I like men or women, so I’m thinking of giving them both up.”
Efter första akten så svalnar intresset från min sida. Det är intressant att läsa om hur Tom tar sig ur den ena svåra situationen efter den andra, rädd att någon ska ertappa honom. Och utan att avslöja allt för mycket, så är det som sagt en bokserie och enligt internet kan man läsa följande om Mr. Ripley: “In every novel, he comes perilously close to getting caught or killed, but ultimately escapes danger.” Så ja, intresset förblev svalt, men jag är riktigt glad att jag läste den och tycker definitivt att den håller även idag.
Författare: Patricia Highsmith
Översättare: Herbert Geisen
Titel: The Talented Mr. Ripley
Utgivningsår: 1955 (nyutgåva 2005)
Förlag: Diogenes Verlag AG/Coward-McCann
Språk: Engelska
Betyg: 3/5