Carina sjunger…

…omläsningens lov

Vi läsare skulle kunna delas in i två grupper: de som älskar omläsningar och de som tycker att omläsningar är slöseri med tid.

Av rubriken kan ni redan nu ana, vilken grupp jag hör till. Att läsa om, är som att besöka gamla vänner eller att hälsa på sig själv efter många år. Båda är för det mesta synnerligen härliga upplevelser! 

Omläsningen delar jag också in i två grupper (och pytsar på med två undergrupper)

ETT

Böcker som jag läst fler gånger än jag kan räkna, då tänker jag inte på barndomens notoriska omläsande av “Bröderna Lejonhjärta”, Hans-Eric Hellbergs Maria-böcker och Merri Wiiks evighetsserie om Lotta, utan de som jag läst ofta, i hyfsat vuxen ålder. Listan nedan är utan inbördes rangordning.

Frans G. Bengtsson:  “Röde Orm  – Sjöfarare i västerled / Hemma och i österled” innehåller förvånansvärt många citat och levnadsvisdomar som passar i mitt dagliga liv. Vänskap är vackert och mammor underskattar ständigt sina söner, är väl det som jag oftast tänker på. 

Francoise Sagan:  “Bonjour tristesse”här är det den franska feelingen jag vill åt. Jag lärde mig aldrig franska, men jag älskar den sommarlata känslan som Cecile lever i på franska rivieran. 

Marguerite Duras: “Älskaren” berör mig på djupet, på ett sätt som inte låter sig analyseras. Förmodligen är det sinnligheten parat med beräkningen som kittlar mig varje gång.  

Torey Hayden: “Solrosskogen” det är bara den här av alla Haydens böcker som förmår att sätta mig i rätt stämning. Kanske beror det på att det här är en roman, de andra böcker jag läst av henne är fallbeskrivningar. 

Pirkko Lindberg: “Byte” Vad det är som får mig att gripa efter denna när jag behöver tröst, kan jag inte riktigt svara på. Den ger mig ett kosmos som jag känner mig hemma i och särskilt i svajiga tider i livet är det härligt att ha något konstant att hålla sig i. 

TVÅ

Böcker som jag älskade då det begav sig, typ när jag var ung vuxen, och sedan läste om som riktigt vuxen. Den här omläsningen är inte en alltigenom positiv upplevelse. Risken finns ju att jag kan märka att boken inte åldrats väl, eller att, Gud förbjude, det är jag själv som åldrats/förändrats sedan sist. Listan nedan är utan inbördes rangordning. 

Kerstin Ekman: “Händelser vid vatten” det här är boken jag aldrig hade vågat läsa om, om det inte hade varit för bokklubben. Den var så mytomspunnen bäst, i toppen på min mentala all-time-high efter när ett halvsekels läsning, att jag var alldeles för rädd att den skulle krackelera framför ögonen på mig. Men det gjorde den inte! Den växte faktiskt, och jag blev så girig att jagäven lyssnade på Rolf Lassgårds inläsning på P1 strax efter den andra läsningen. 

Donna Tartt: “Den hemliga historien” Som så många andra älskade jag Den hemliga historien när den kom 1992 och det tog nästan 30 år innan jag vågade mig på den igen.  Och ja, den höll! 

Märta Tikkanen: “Män kan inte våldtas” läste jag om igen tack vare min förra bokklubb och det kändes som att kommunicera med den 20-åring som jag var vid den första läsningen. 

Jonas Gardell: “Vill gå hem” är eventuellt i fel kategori, eftersom jag inte riktigt kan hålla isär de tidiga Gardell-böckerna. 

Margaret Atwood: “Kattöga” är jag inte ens säker på att jag har läst om, men jag är säker på att jag borde göra det! Jag gav den till min mamma i 50-årspresent, eftersom det handlade om en 50-åring, så jag tyckte väl att det passade. Alltså läste jag den runt 1990. 

TVÅ:ETT

Böcker som jag läser om ganska kort efter att jag avslutat dem, eftersom jag i efterhand tyckte att jag läste för snabbt och eventuellt missade något viktigt. Eller för att språket var så vackert att jag måste få ta del av det igen, utan att behöva tänka på handlingen.

TVÅ:TVÅ

Böcker som jag läser om på grund av min galopperande bokdemens. Trevligt, om det om det är böcker som jag gillar både första och andra gången. Onödigt, om jag tyckte att den var trist redan vid första läsningen. 

Efter att ha botaniserat i bokhyllorna för den här texten, grips jag av en oemotståndlig lust att läsa om! Alla de jag har skrivit om, förstås, men en hel del andra också, som jag hittade i mina gömmor. Till exempel “Kärlek het som chili” av Laura Esquivel, Marilyn Frenchs “Kvinnorummet”  och i princip allt av Zeruya Shalev och Siri Hustvedt. Och Inger Alfvén! 

Omläsning, mina vänner, det är den ultimativa läslyxen. För mig känns det som att hoppa av det skenande läståget och bara läsa för min egen njutnings skull. Att läsa det jag gillar mest, är en försäkring mot besvikelser och comfort food i bokstavsform. Och det tackar i alla fall inte jag nej till den denna synnerligen sega höst 2020.