Nick Hornby: Just Like You
Jag har haft “Just Like You” av Nick Hornby på min önskelista sen början av året. Då kändes september 2020 som decennier fram i tiden och det kom nästan som en överraskning när den väl släpptes, och jag dessutom fick den i födelsedagspresent. Det är ett återkommande problem jag har nämligen, att jag vill läsa om kärlek och relationer, men inte ‘chick lit’. Hornby gör mig så otroligt lättad och glad, för han kan nämligen skriva om relationer på ett fantastiskt sätt som både är realistiskt och en underhållande utan att jag som läsare blir dumförklarad. “Just Like You” är exakt boken jag så ofta behöver på så många sätt, men tyvärr var det mycket annat som inte satt rätt.
“Just Like You” inleds med att Lucy står i kön med vännen Emma för att köpa kött och där träffar hon Joseph, som jobbar som charkuterist på just lördagar. Jag får precis vad jag förväntar mig av denna handling och som fan av Nick Hornby, det vill säga skarpa dialoger fyllda med ironisk brittisk humor, en relation som vackert skildras i vardagens ljus samt en lässtund som lyckas vara trygg och intressant på samma gång. Det blir inte allt för förutsägbart, då Hornby är en van författare som med nykter blick porträtterar sina huvudkaraktärer och dess utmaningar. Men (och det är ett stort men) vissa bitar känns inte helt rätt.
Det framkommer tidigt att Lucy är en nyseparerad, 43årig mamma och Joseph är 22årig man, som bor hemma och klarar sig på ströjobb. Just åldersskillnaden är en fin reflektion genom boken, som Hornby varken över eller underspelar. Samma gäller klassaspekten som får ta plats under middagsbjudningar, Brexit-diskussioner och besök i sommarstugor. Dock känns det konstigt att läsa om Joseph när mycket av handlingen kretsar kring att han är svart (och Lucy är vit). Och nej, det finns ingen regel om att vita män inte får skriva utifrån perspektivet som svart man. Men Hornby blir närvarande i texten när jag bland annat läser om hur Joseph berättar om hur det är att vara svart man i England, när Lucys vän Emma påstås exotifiera Joseph och tio andra exempel där Hornby försöker diskutera ras utifrån en brittisk kontext 2016.
Det är, så vitt jag vet, rimliga debatter som Hornby lyfter genom Joseph men det tar mig ändå direkt ur ut läsbubblan. Borde inte svarta författare få denna plattform istället? Borde inte deras egna erfarenheter få lyftas, istället för de Hornby fiktivt beskriver? Är det för att framställa sig själv som allierad antirasist som Hornby valt att “göra” Joseph till en svart man, eller är det ett viktigt försök att representera nutidens England?
Hornby skriver även utifrån Lucys perspektiv, det vill säga en vit kvinna. Är jag upprörd över det? Nja, inte lika mycket. Är det för att han lyckas bättre med det? Eventuellt, vad vet jag. Det märks dock att Hornby är en vit cis-man och trots att både Lucy och Joseph är mångsidiga karaktärer som jag sympatiserar med, är resten av boken fylld med klyschor. Den manliga blicken är närvarande under “jag är en upplyst man”-lagret som läsaren först möts av. Alla Lucys vänner framställs som idiotiska kvinnor, trots att Hornby försöker dölja sexismen med att Lucy egentligen bara ifrågasätter sina vänner och sitt sammanhang likt Joseph, som man gör när förälskelsen slår till och man ser på sitt liv genom sin älskares ögon. Ibland väljer Hornby dock en annan väg och faller inte ner i stereotyp-träsket, men det känns så uppenbart att jag inte helt kan köpa det.
Vissa delar verkar ha blivit inklippta för handlingens dramaturgiska effekt, snarare än att det är en trovärdig scen. Lucys ex-man har missbruksproblematik som är anledningen till separationen, men det blir aldrig begrundat ordentligt innan det hastigt används som ett sätt att alliera Joseph med Lucy för att sen aldrig nämnas igen. Jag har tusen frågor i huvudet som aldrig blir besvarade. En av Josephs dejter börjar sjunga Beyoncé mitt under en hångelsession för att det sen ska visa sig att han behöver en sångerska till låten han jobbar på. Alltså, ursäkta? Horbny misslyckas med basala bitar samtidigt som han är ute på djupt vatten i att styla som medveten författare.
“I’m seeing the woman I babysit for.”
“And why is that so shameful?”
“It isn’t.”
“How old is she?” said his mother.
“I dunno.”
“How old do you think she is?”
“That’s a bit rude.”
“Rude to guess?” said his sister, Grace. “When she’s not here?”
“Well. If I said sixty-two and she’s thirty-nine… I’d feel, I dunno. Disloyal.”
“You think you might be sleeping with a sixty-two-year-old?” said Grace.
“Oh, Joseph,” said his mother, despairingly.
“I don’t think he’s actually sleeping with a sixty-two-year-old,” said Grace. “I think he’s just making up a ridiculous excuse for not telling us.”
Hur känns det när jag väl läst ut boken? Ja du, det känns som om Hornby är expert på att skriva om unga män (hej, “High Fidelity”) och han verkar ägna hela sitt liv till att förstå sig själv som ung. Jag blev förvånad när jag insåg att han föddes 1967 och definitivt inte varit en ung man den senaste tiden, därmed känns “Just Like You” som ett möte mellan unga och gamla Hornby där Lucy förmodligen stundtals ligger närmre Hornbys egna tankar. Jag gillar även sexualitens roll, där Joseph ibland vill fundera och inte ligga direkt, eller äldre mannen Michael varnar Lucy om att han inte alltid kan förbli hård men det finns andra sätt att ha sex på. När det gäller dessa delar är Hornby minst sagt en begåvad observatör som får mig att flina boken igenom.
Tyvärr dras läsupplevelsen ner rejält av att Hornby inte håller sig till det han gör bäst, men vem är jag att klandra honom för att försöka? Är det inte denna typ av utveckling jag egentligen vill se? Jag läser hellre ett tappert försök till att berätta andra typer av historier än att läsa om kvinnor som kommer av att snygga chefen trycker upp knäet mellan benen på dem pga Otrolig Sexuell Stämning (ja, detta är ett faktiskt exempel). Om jag nu verkar ha dessa två alternativ och förlag inte satsar speciellt mycket på annat, så nöjer jag mig med Hornby.
Författare: Nick Hornby
Titel: Just Like You
Utgivningsår: 2020
Förlag: Penguin Random House UK
Språk: Engelska
Betyg: 3/5