Tre noveller av Sally Rooney
The One and Only Sally Rooney har varit namnet på allas läppar sen debutromanen “Conversations with Friends” år 2017. Jag har nog läst den tre gånger vid det här laget, samt läst om succén “Normal People” som var vårens tv-serie-besatthet, med all rätt bör tilläggas. Rooney gav ut “Mr Salary” (“Herr Högavlönad” på svenska, utgiven av Nollelix) vilket var en fröjd för hjärtat och det goes without saying att det flitigt bläddrats i även den.
Vad ska ett stackars Rooney-fan som jag göra med min tid om inte att ständigt finkamma internet i väntan på uppdateringar om framtida tv-serier, såsom med “Conversations with Friends”, och hoppas ramla över en intervju där Rooney avslöjar nyheten om en ny roman (hittills tyvärr enbart önsketänkande). Något som dock hände i helgen var att jag faktiskt hittade, eller ja hittade och hittade, hela tre (!) stycken noveller av Sally fucking Rooney. Antingen har jag väldigt dåliga internet-skills eller så har det dykt upp ett och annat som tidigare varit otillgängligt. Så nu ska jag dela med mig av mina kantarellställen á la Rooney på i det förvirrade universumet kallat The World Wide Web.
1. “Color and light”
Denna short story publicerades i The New Yorker i mars förra året, så först på bollen var jag verkligen inte. Det som är så himla lyxigt med denna, är att det är Rooney själv som läst in ljudboken och man kan både lyssna och läsa på den här. Jag har testat att läsa Rooney på svenska men nej, det går inte. Tycker det låter så banalt och löjligt, inte alls så skarpt och energiskt som på engelska. Därför känns det som en liten födelsedagspresent att höra Rooneys irländska stämma leverera ord efter ord, på just det sättet som det är menat. Detta är även den novell som jag gillar mest, utöver “Mr Salary”. Spenderade absolut en eftermiddag att försöka se om jag kunde beställa just det exemplaret av The New Yorker eller om den blivit utgiven som något annat än ljudbok. “Color and Light” handlar kort och gott om Aidan som stöter på Pauline i sin brors bil.
“She flicks the stub of her cigarette out the window and rolls the window up. The car is much quieter then and things seem to hang unspoken. Declan says nothing. Aidan bites gently at the rough side of his left thumbnail. Should he ask her what she does for a living? But he doesn’t even know her name. As if apprehending this very problem, Declan says, Pauline is a writer.”
2. “Robbie Brady’s astonishing late goal takes its place in our personal histories“
Den här publicerades 2017 här så ja men ni fattar, det är ingen grävande journalistik jag ägnat mig åt egentligen. Jag kan uppenbarligen inte använda googles sökfunktion korrekt och nu rasslade det till när jag väl ‘knäckte koden’. Detta är en väldigt gullig novell om något ovanligt för Rooney, det vill säga om en ganska problemfri, romantisk inledning av en relation. Tycker hon var relativt lättsam och fokuserade mer på att fånga en viss tidsanda, än en fram-och-tillbaka-relation. Den gav mig hopp och tillhör något av Rooney mest unga, oskyldiga skrivande. Novellen handlar om Robbie som ringer till Helen från Lille, Frankrike, efter en fotbollsmatch och läsaren får vackert ta del av bit efter bit av deras relation.
“Conor calls her from an alleyway, near a plastic skip. It’s going to eat his phone credit if she picks up, and he expects himself, in light of this, to hope belatedly that she won’t pick up, but he finds himself, regardless, hoping that she does. And she does. She says hello in a crisp, amused voice, as if this phone call is already part of an ongoing joke between them.”
3. “At the Clinic”
“Connell parks up around the corner from the clinic and the radio switches itself off. He has taken the morning off work to drive Marianne to the appointment, which he hasn’t told her. He’s doing it partly out of guilt. A week previously Marianne gave him head in his apartment and complained afterwards that her jaw hurt, and he was like, do you have to complain about everything all the time? Then they argued. They were both a little drunk.”
“At the Clinic” publicerades här och är den första skrivna texten om Connell och Marianne, som sedan utvecklades till att bli “Normal People.” Det är kort och gott moderidén som blev till perfektion i roman-form, så därför kändes det typ orelevant och obekvämt att läsa om något som ska vara dem, handla om dem, men ändå inte är ‘på riktigt’? Jag tycker liksom att romanen är dess korrekta format. Det finns dock konspirationsteorier (skämt) om att “At the Clinic” är slutet på “Normal People” eftersom Connell och Marianne är 23 år i novellen, alltså rent tidslinjemässigt efter händelserna i romanen. Men det tror jag inte på utan är mer övertygad om att man kan få en ‘uppföljning’ av Marianne och Connell i tv-serien som kommer utspela sig i “Conversations with friends”-universumet.
Huvudkaraktärerna där är nämligen Frances och Bobbie som studerar på Trinity University, precis som Marianne och Connell (samt Sally Rooney herself). I “Conversations with friends” nämns det även att Frances känner en annan student som heter Marianne, men det verkar inte vara samma Marianne som i “Normal People”, vilket är högst förvirrande. Utgår från att Rooney kan minnas karaktärerna i sina romaner och inte skulle råka fucka upp. Men ja, får helt enkelt vänta med spänning tills tv-produktionen är igång (vilket kommer vara med samma team som gjorde “Normal People” och fick två Emmy-nomineringar). Tills dess har vi dessa guldkorn till noveller att njuta av!