Amanda Svensson: Ett system så magnifikt att det bländar
Jo, jo, visst var den här romanen ett magnifikt systembygge, det är en i sanning uttalad iakttagelse. Men varför i herrans namn kan hon inte skriva lite mindre… konstigt? Jag gillar hennes sätt att skriva, den där perfekta blandningen av noggrant betraktande kombinerat med en dråplig humor och drypande ironi.
Det hjälpte onekligen att det var synd om Siri. Hennes mamma var en alkis och en streber, en märklig kombination som oftast bara återfinns hos män i finansvärlden. På sätt och vis var det ju olyckligt, att hon var så välfungerande. Gick till jobbet, tjänade pengar, städade lägenheten varje fredag innan hon satte igång att dricka. Käthe, för det var så hon hette, var sminkös och det krävde att man var stadig på handen, så hon drack aldrig under veckorna.
Men varför, varför Amanda Svensson, varför måste det förekomma en moralisk apa, otaliga cikador och påfågelfjädrar överallt? Varför måste alla personer och allt som händer, fogas in i ett större, världsomspännande och ett för min begränsade hjärna helgalet system?
Med risk att låta som Jeanette Wintersons adoptivföräldrar (“varför kan du inte bara vara normal?”) undrar jag varför Amanda Svensson inte bara kan skriva en normal och vanlig historia? Det måste inte vara över 500 hundra sidor och spänna över ett otal länder och världsdelar, inte för min skull i alla fall. Jag skulle varit nöjd med, låt oss säga högst 250 sidor, där hon utforskar trillingarna Isakssons inbördes relationer hemma i Lund, kanske med en utflykt till Stockholm och om det nödvändigtvis skulle behövas lite internationell flair, slå till med London eller Berlin. Men Påskön, Västerbotten och Bangladesh hade jag gärna sluppit.
Men det är omöjligt att helt tappa intresset eftersom det med jämna mellanrum dyker upp prosastycken som det här:
“Vi måste prata med Jennifer”, upprepade Sebastian och slog näven i skrivbordet i en imitation av handlingskraft. Laura såg det och hennes hjärta blödde ut över blusen. Hon insåg att hon tyckte om att Sebastian var en person som försökte men misslyckades. Att han, precis som hon, var en människa som snubblade på mållinjen gång på gång men ändå lyckades resa sig med rörande värdighet och fortsätta.
Men sammanfattningsvis, har väl sällan den slitna klyschan “less is more” känts så träffande: färre sidor, färre personer, färre intriger hade gjort min läsupplevelse mer helgjuten. Jag hade svårt för att ge mig hän och kände mig väldigt kluven: språket och kärnhandlingen (trillingarna) var så bra, men det bottnade ingenstans och jag visste inte riktigt vart vi var på väg. Om det var den känslan Amanda Svensson ville förmedla, lyckades hon över förväntan. Men det var tyvärr inte den känslan jag var ute efter.
Jag kan inte påstå att jag gillar att känna mig dum, vilket jag bitvis gjorde i början av boken, men när jag senare började fatta att allt hängde ihop och började ana vartåt det barkade, kändes det heller inte bra, eftersom det var totalt osannolikt. Och jag kände mig dum igen.
Allt emellanåt får jag faktiskt känslan av att Amanda Svensson driver med oss, fnissar när hon skriver och tänker “hur långt kan jag gå?” och “hänger de med på den här?”. I mina mörkaste läs-stunder tänkte jag på ramsan, “april, april din dumma sill” fast det bara var januari. Avslutningen på rimmet “jag kan lura dig vart jag vill” beskriver precis min känsla när Clara brådstörtat lämnade Påskön för Berlin, och sedan tillbaka till Påskön och efter det dök upp i London.
Retas Amanda Svensson med oss? Eller menar hon allvar när hon skriver:
“Bakom dörren fanns ett dött utrymme, en kvadratmeter spillplats av damm och fågelfjädrar och bortglömda telefonnummer och födelsedagar och förträngda trauman och en och annan ondskefull drift, avväpnad och nedstoppad i en låda utan nyckelhål.”
Och slutet, hörrni, kan vi prata om det också? En fullfjädrad happy-end som anslår ett lustspel på en grönskande utomhusscen där det smälls i dörrar ordentligt under ett par akter. Mot slutet har alla hittat (tillbaka till) sitt livs stora kärlek. Det enda som fattas är att Violetta skulle dyka upp för en återförening med Sebastian. Och att någon återvänder från döden, skulle jag personligen inte ens höja på ögonbrynen åt. Passar utmärkt i all den andra galenskapen!
Men jag är en envis djävel, jag ger inte upp så här lätt. Det finns något i Amanda Svenssons prosa som jag gillar. Jag kommer nog att läsa mer av henne. Men inte idag, kanske inte ens i år. Först måste jag vila mig med något lättläst eller en simpel blandvändardeckare!
Jag avslutar med ett citat som till fullo förklarar varför jag inte släpper Amanda Svensson:
“När folk återförenas, tänkte Clara, brukar de ofta påstå efteråt att det var som om ingen tid hade gått. Det var, som det mesta folk brukar påstå, på en gång både sant och osant. Att hon och hennes syskon kunde sitta här, så tätt tillsammans, som om ingen tid hade gått berodde på en enda sak – att tid hade gått. Att de hade förändrats och förblivit sig själva, blivit mer sig själva.”
Författare: Amanda Svensson
Titel: Ett system så magnifikt att det bländar
Utgivningsår: 2020
Förlag: Norstedts
Språk: svenska
Betyg: 3/5