Jonathan Safran Foer: Här är jag
Aldrig har väl 596 sidor känts så långa. Aldrig har väl dialoger fått breda ut sig så utan att på något sätt föra handling framåt. Aldrig har jag varit så trött på någon romanhjälte som jag var på Jacob Bloch.
Jag skrev ett inlägg i Babels bokklubb på Facebook, och undrade lätt raljerande vad det var jag missade. Och kommentarsfältet glödde: 55 svar tills dags dato och de allra flesta var positiva. Det handlar om att vara jude och amerikan, sökandet efter identitet och förhållande till Israel, fick jag bland annat veta. Och jo, så långt hade jag faktiskt kommit i min egen analys, men det hela engagerade mig inte ett dugg. Jag kände mig i bästa fall neutral, stundtals var det värre än så och jag blev bara uttråkad. Kanske beror det på att jag varken är jude eller amerikan och att mitt förhållande till Israel inte är något jag tänker på, på daglig basis?
Men sökande efter identitet, det brukar min själ kunna få igång mig, men här gäspade jag bara och undrade i mitt stilla sinne om Safran Foer fick betalt per sida. Sida till sida fogades till berättelsen men det hände inget utan det tuggades oförtröttligt på i samma hjulspår. Och för att reta upp mig ännu mer, så var dialogerna med de tre sönerna (ungefär 13, 10 och 6 år, gissar jag) föga åldersadekvata utan ungarna lät som filosofistudenter i sista årskursen på college alla tre.
Vad handlar det om då, förutom de ovan nämnda ledmotiven? Det handlar om ett äktenskap i upplösning, familjesammanhållning, kärleken till en hund och solidaritet. Det handlar om att vilja men inte våga, tänka men aldrig säga och om drömmar och föreställningar om livet som aldrig levs. Förutom det där med hunden, är det alla teman som jag kan relatera till och brukar uppskatta i litterär form.
Men jag återkommer till kärnfrågan: varför i herrans namn måste han breda ut det på så många sidor? Och varför måste män skriva om sin skräck att bli skalliga och hur spännande är det att läsa om onani i längden? Är det här extremt manliga teman eller är de amerikanska? Vad vet jag, egentligen? Jo, jag vet att jag tycker att det är aptråkigt att läsa om eventuellt kala fläckar på skulten och att litterärt runkande i de allra flesta former får klockorna att stanna.
Alltför många frågor och för få svar för närmare 600 sidor, om ni frågar mig. Jag har inte läst mycket av en av de andra storas inom kathegorin “the american novel” John Updike, men jag minns att jag inte blev uppslukad utan tyckte mest att det var alldeles för långt och de gemensamma nämnare jag kunde hitta med Updikes romanfigurer var ungefär lika många att de kunde rymmas under min ena tumnagel.
Det är väl bara att konstatera: the american novel är inget för mig. Tack och hej, Jonathan Safran Foer, vi ses nog aldrig mer. Vilken tur att du har så himla många andra fans!
Författare: Jonathan Safran Foe
Översättare: Annika Ruth Persson
Titel: Här är jag
Utgivningsår: 2017
Förlag: Norstedts
Språk: svenska
Betyg: 2/5