Jamaica Kincaid: Lucy
Jag har varit nyfiken på Jamaica Kincaid sedan 2019, då hennes namn dök upp i Nobelpris-sammanhang på allt fler ställen. Jag lyssnade bland annat på Lundströms bokradio, som hade en spännande intervju med henne och jag läste spridda tidningsartiklar som sa att hon var deras hetaste kandidat. 2019 gick priset till Peter Handke, och jag tänker verkligen inte diskutera det här men att jag rent principiellt alltid hellre ser en kvinna än en man på den prispallen är inget annat än fakta.
Nåja, Jamaica Kincaid fick inte nobelpriset 2019 och inte heller 2020, men det finns ju fler år. Baksidestexten på kortromanen “Lucy” som jag nu har läst, citerar Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter. Han påstår, att efter att ha läst två sidor stod det klart för honom att det är Nobelpris-kvalitet på texten. Det låter ju onekligen lovande.
Som så ofta när jag närmar mig en “stor” författare som jag är nyfiken på, men som jag misstänker är lite för smart för mig, gör jag det med en hel massa reservationer. Senast var det så med Olga Tucarczuk men efter att ha cirklat runt henne tillräckligt länge, satte jag igång och blev överförtjust och förälskad i hennes spänstiga prosa. Jag hoppades innerligt att läsningen av “Lucy” skulle avlöpa på samma positiva sätt. Jag ville verkligen tycka om Jamaica Kincaid!
Jag valde ett av Kincaids tidigaste verk för min första bekantskap med författaren. Jag blev nyfiken på just den eftersom den har självbiografiska inslag och så tyckte jag att det var praktiskt att den inte är så tjock och som extra hjälp att bestämma mig så fanns den dessutom i pocket.
Först fattade jag inte riktigt vart texten bar hän och jag tyckte att inte att Lucy var någon särskilt sympatisk person. Varför kan hon inte svara på sin mammas brev? Den stackarn satt ju där på den karibiska hemön och längtade halvt ihjäl sig efter sin dotter som arbetade som barnflicka i New York. Varför måste Lucy vara så hård och kategorisk? Men efter ett tag förstod jag varför Lucy var tvungen att dra en så stark gräns emellan sig och modern, och det klumpiga men konsekventa i att bli en egen person berörde mig.
“Allting förblir på samma vis och ändå är ingenting det samma. När denna uppenbarelse ännu var ny för mig för flera år sedan, anförtrodde jag den åt min mor, och när jag såg hur ytterst välbekant den var för henne blev jag mållös.”
Jag måste erkänna att jag var lite långsammare i min bedömning än Björn Wiman ovan och behövde läsa ganska många fler sidor än vad han gjorde innan jag höll med honom, om det där med Nobelpris-kvaliteten. Men så är det ju han som är kulturchef och inte jag, så det är väl okej. Men i slutändan så är vi överens om att vi vill se “Kincaid for President!” eller åtminstone som nobelpristagare i litteratur.
Författare: Jamaica Kincaid
Översättare: Lena Fagerström
Titel: Lucy
Utgivningsår: 1990
Förlag: Bokförlaget Tranan
Språk: svenska
Betyg: 4/5