Lydia Sandgren: Samlade verk

Som jag har längtat! Längtat efter rejält med tid att sätta tänderna i förra årets Augustprisvinnare “Samlade verk” och bekanta mig med den tokhyllade debutanten Lydia Sandgren. Här debuteras det nämligen storslaget, ingen liten novellsamling eller tunt romanexperiment utan Lydia Sandgren brassar på med nära 700 sidor av vänskap, kärlek och svek. Det är ett stort grepp som resulterar i en stor roman, som Lydia Sandgren har utfört till både kritikerkårens och den läsande allmänhetens stora belåtenhet. 

Och vad finns det att inte gilla? Det är en Göteborgsroman i konstnärskretsar, en rejäl tegelsten som tidsmässigt spänner över flera decennier. Snabbeskrivningen för de otåliga som inte vill läsa 690 sidor: Livet är kort – gör något av det nu, för sedan dör vi. 

Och här kommer den lite längre, för dem som fortfarande orkar läsa: När Martin Berg, arbetargrabb med ambitioner, och Gustav Becker, ende sonen i en välbärgad redarfamilj, börjar i samma klass på gymnasiet blir de som sig bör oskiljaktiga vänner. Martin drömmer om att skriva och Gustav vill måla. Martin skriver visserligen men någon generationsroman blir det inte, men blir i alla fall en hyfsat framgångsrik förläggare. Gustav däremot slår igenom med dunder och brak som konstnär. Dessvärre är det inget som gör att han slutar tvivla på sig själv, snarare får hans självförstörande bohemiska livsstil ännu mer bränsle.

I citatet nedan går de fortfarande i skolan: 

Och om ingen svarade på Becker, svarade sannolikt inte heller Berg. Då var Becker och Berg och gjorde någonting annat. Till exempel satt på gräset nere i Vasaparken och pratade, och senare, när det blev för kallt för gräset, på en bänk. Eller så hade de gått ner till Schillerska där Gustav kände några som läste Bild och form, slog ihjäl tid i korridorer belamrade med bränt lergods, övervakade av mer eller mindre lyckade självporträtt. Under vintern började de tillbringa en hel del tid på ett fik i Haga. Företrädesvis håltimmar och eftermiddagar, men också enstaka lektioner som Gustav insisterade att han verkligen inte kunde gå på eftersom det då fanns en risk att han skulle krevera fullständigt. “Av tristess och leda och allmän meningslöshet.”

Efter några år dyker den extremt smarta, drivna och dessutom vackra Cecilia Wikner upp och blir Martins flickvän. Duon blir en trio och det är här som världen befinner sig i rätt läge. Cecilia är på ett sätt lätt att ha att göra med, åtminstone så länge hon får ägna sig åt det hon är bäst på: att arbeta. Bara hon får läsa, skriva essäer och springa marathon, då är allt som det ska. Men hon är sannerligen inte skapt till att vara förläggarhustru, småbarnsmamma och ta hand om vardagens trivialiteter, så en dag tar hon konsekvenserna av det, lämnar hon ett kuvert till Martin och försvinner ur hans och de två barnens liv. 

“Cecilia försökte koppla av med att läsa romaner. Av någon anledning valde hon Krig och fred, och efter bara tre kapitel kastade hon boken i väggen och skrek: “Men jag kommer ju inte ihåg vilka de här jävla ryssarna är.” Martin föreslog att hon skulle gå över till noveller. Tjechov kanske? 

Några dagar senare fann han henne i fosterställning på golvet uppe i sitt arbetsrum, omgiven av papper och uppslagna böcker. Hon kunde inte koncentrera sig, hulkade hon. Hon glömde bort vad hon skrivit, fick ingen ordning på det, alla tankar föll sönder. Martin drog upp henne i famnen. Tillsammans vaggade de fram och tillbaka medan hon snyftade och snorade. Han mumlade tröstande nonsensord och hon lugnade sig.”

Handlingen snurrar runt denna trio, men även Martin och Cecilias barn, den av livet tilltufsade psykologstudenten Rakel och i viss mån gymnasieeleven Elis, seglar mot slutet upp från bifigurer till personer som driver handlingen framåt. Jag älskar det kaxiga i att debutera med en 700-sidors tegelsten! Jag älskar Lydia Sandgrens finstämda personbeskrivningar och jag älskar att sommaren som Gustav, Martin och Cecilia tillbringar i Antibes påminner mig om Francoise Sagans “Bonjour tristesse”. 

“Husets vita fasad lyste så starkt att det inte gick att titta direkt på den. En vägg täcktes helt av bougainvillea och i trädgården fanns citronträd och palmer. En stentrappa slingrade sig ner till en liten sandstrand. Gustav berättade att han började varje morgon med en simtur och som en direkt följd därav kände sig som en ny människa.” 

Överlag älskar jag alla Lydia Sandgrens litteraturhänvisningar som visar att hon inte bara är påläst utan genuint beläst. Jag älskar hur hon blandar fiktiva och verkliga personer och till exempel låter Sven Wollter dyka upp på Martins förlagsfest. 

Trots att Lydia Sandgren formulerar som en kung, eller låt oss säg en drottning, blir jag inte riktigt av med känslan att hon tagit munnen lite väl full. Och jag förstår varför hon gjort det: hellre debutera i trettioårsåldern, än att som Martin samla sina anteckningar under ett helt liv och inte få ihop något annat än ett par kartonger med rubriken “Skriv” och ett årtal. 

“Samlade verk” är ett storartat romanbygge som jag mestadels läste med förtjusning, men det finns detaljer som skaver. Jag tvivlar på att det fanns Lucky Strikes i Göteborg 1984 och åtminstone i de göteborgska studentkretsar jag rörde mig i mitten av 80-talet dracks det inte vodkashots utan på sin höjd supar. Vad jag definitivt minns är att studiemedlet inte betalades ut månadsvis utan i en eller var det kanske två klumpsummor per termin. Och att en vilsen tonåring skulle ha spelat innebandy någonstans i Tyskland, som en aktivitet man bara gjorde, det tror jag inte en sekund på. Innebandy är ingen stor sport i Tyskland utan mer något för freaks. Kalla mig ogin, men sådana detaljer drar ner mitt helhetsintryck och förvandlar mig stundtals från förtjust läsare till petig korrekturläsare som vill skriva i marginalen: “kolla upp detta!” 

Och så är det där med guldet. Varför i alla mina dar är så många svenska pocketutgåvor översållade med guld? Signalerar guldet något genuint som jag inte begriper, eller är det bara “snyggt”? Och om det nu är nödvändigt, varför skavs det då alltid av? Är det bara jag som inte gillar att ha guldfnas på fingrarna, alternativt i ansiktet, efter en läsning? 

Sammanfattningsvis, för den som orkat läsa ända hit: Är jag besviken på läsupplevelsen? Nej, det vore överdrivet att påstå. Jag är bara inte lika galen i “Samlade verk” som resten av världen verkar vara. Jag har inte lust att göra vågen, ett stilla men genuint tummen upp hade räckt för min del. Men slutet, de sista skälvande sidorna som jag inte tänker avslöja, är så bra att jag är beredd att förlåta Lydia Sandgren allt – bara hon lovar att inte bli ett litteraturens one-hit-wonder utan fortsätter att skriva engagerande romaner! 

PS

Min idol Lisa Tallroth har i Pocketpodden naturligtvis pratat med Lydia Sandgren.  Lyssna här: 99. Lydia Sandgren mellan plikt och lust | Pocketpodden on Acast

---

Författare: Lydia Sandgren

Titel:  Samlade verk 

Utgivningsår: 2020 

Förlag: Albert Bonniers förlag 

Språk: svenska

Betyg: 4/5