Frågan om tyngd eller fluff

Jag klarade knappt av att läsa “Modersmjölken” av Nora Ikstena och Douglas Stuarts “Shuggie Bain” höll nära på att ta knäcken på mig. Tanken att jag inte klarar en sådan tyngd just nu låg nära. Denna andra pandemi-vinter som känns mer än lovligt lång, tröstlös och mörk. Så jag växlade spår och satte tänderna i en jul-feelgood, Sofia Yméns “En sagolik jul”. Det var i alla fall fluffigt så det förslog, men inte gjorde det mig lättare om hjärtat eller minsta lilla glad, mest bara irriterad faktiskt. 

Har min snuttefilt, litteraturen, tjänat ut? Kan jag inte bli tröstad av den längre när livet känns trist? Hur ska det då gå för mig framöver? Ska jag behöva börja med yoga och meditation eller ska jag satsa helhjärtat på droger? 

Nej, riktigt så illa är det som väl är inte! Jag blev faktiskt både glad och varm om hjärtat av ungdomsboken “Kärleken är att jag vill att du finns” av Oskar Kroon. Första kärleken blandat med en förlusten av vardagen så som man alltid känt till den, det var den rätta blandningen och det som fick mig att sticka upp näsan över kanten igen. 

Men nu då, vad ska jag våga läsa? Inte för tungt, men inte för fluffigt. Inga barn som far illa, helst inga djur och absolut inga stereotypa huvudpersoner som strävar mot förutsägbara slut. Jag tvekar mellan “Villa, volvo, vovve” av Catherine Edwards och Emma Löfgren, som handlar om olika svenska företeelser som kosläpp och lillördag. Det känns ju både hemtamt och på gränsen till oförargligt. Eller kanske ska jag våga mig  på “Hoch oben” av norskan Erika Fatland? Det är heller ingen roman och det känns precis lagom spännande att följa hennes resa på världens tak. Jag såg henne ju häromveckan på Literaturhaus i Hamburg, så jag vet att hon kom tillbaka från Himalaja, hyfsat hel och vid gott mod. 

Men snälla hjälp mig, vilka romaner ska jag läsa? Ge mig förslag i kommentarerna nedan, så att jag kan fortsätta läsa utan att varken tappa modet eller få en flufföverdos.