Liza Marklund: Polcirkeln

Konstigt nog har jag kommit in i ett riktigt deckarflow. Jag som brukar påstå att jag tröttnat på genren i allmänhet och Liza Marklund i synnerhet. Serien om den ultrakompetenta journalisten Annika Bengtzon, som inte ens kan stava sitt namn på ett vettigt sätt, tröttnade jag på långt innan alla böcker var lästa.

För ett tag sedan dök det upp en förfrågan om jag skulle kunna titta lite närmare på Marklunds nya deckarserie. Den utspelas i Norrbotten och startar med romanen “Polcirkeln”. Eftersom jag är en nyfiken människa, sa jag förstås ja.

Ni vet ju vad polcirkeln är, och just i närheten av den utspelas romanen, men här är det dessutom ett synnerligen fyndigt namn på en bokcirkel. Det är fem unga flickor (med de tidstypiska namen Carina, Sofia, Agneta, Birgitta och Susanne) som regelbundet träffas i biblioteket på fredagarna och pratar om böcker de läst. Cirkeln börjar i sjuan som ett “fritt valt arbete” och slutar plötsligt i tvåan på gymnasiet när en av polcirkelns flickorna försvinner spårlöst. 40 år senare hittas ett flicklik utan huvud och det rör upp allt det gamla, det outsagda. De fyra återstående polcirkel-flickorna tar upp kontakten och på tyska skulle man säga att “der Schicksal nahm seinen Lauf” vilket ungefär betyder att efter det gick ödet inte att stoppa. 

Nu har ju inte jag vuxit upp i närheten av polcirkeln, men jag kommer från landet och jag gick i högstadiet ungefär samtidigt som flickorna startade sin bokcirkel, så jag känner mig väldigt hemma i deras värld. Och jag läste ungefär samma böcker som de gjorde, även om jag inte hade någon bokcirkel att diskutera dem i. 

Jag tycker att Liza Marklund lyckas väldigt bra med den här delen av romanen. Det är inte gastkramande direkt, men det är verkligen intressant att få uppleva hur de flickorna, eller de unga kvinnorna i polcirkeln, tänkte och kände och hur de sedan blivit som vuxna och hur de nu tänker om sina forna vänner. Det är trovärdigt och skaver inte det minsta: jag vill gärna läsa mer om dem.

Och förresten, nu ska jag inte vara knusslig: Liza Marklund lyckas även med själva deckargåtan. Hon överraskar, men har lagt spåren så att det känns logiskt och hon får ihop det utan några dramatiska, halsbrytande vändningar. Det är styvt gjort och förtjänar en eloge.  

Den välplacerade cliffhangern, håller kvar min nyfikenhet och jag erkänner motvilligt att jag är så lätt att fånga, att jag faktiskt ser fram emot del två. Enligt Piratförlagets hemsida går den under arbetsnamnet “Kallmyren” och där kommer polischefen Wiking Stormberg att få spela en ännu större roll. Och om inte den är exceptionellt kass, kommer jag med all säkerhet att kasta mig över trilogins avslutande del, när nu den kommer.

Och det där att jag ju egentligen inte gillar deckare är uppenbarligen inte alls sant. Det måste bara vara den rätta sorten!   

---

OBS! Recensions-ex

Författare: Liza Marklund 

Titel:  Polcirkeln

Utgivningsår: 2021

Förlag: piratförlaget

Språk: svenska

Betyg: 4/5