“Nu har jag hittat min berättarröst”
Intervju med Tina Harnesk
Foto: Sandra Hallnor
När Kirsten Stelling från onlinemagasinet Winterkurier organiserat romanen Folk som sår i snö till mig, publicerade jag en bild på instagram, där romanen fanns med i en bokhög. Tina Harnesk skrev en snäll kommentar och jag som vid det laget redan hunnit börja läsa, blev så överväldigad att jag skrev ett direktmeddelande till henne och bad om en intervju. Och se där, hon svarade även på det! Vi kom överens om en tid och hade ett mycket trevligt samtal via Zoom, Tina Harnesk uppe i Arvidsjaur och jag i Hamburg.
Tina Harnesk debuterade i september förra året och fick en kanonstart på sitt författarskap med en nominering till Årets bok. Böckerna väljs ut av en jury och i år tyckte de att Tina Harnesks roman om sameparet Mariddja och Biera förtjänade en plats bland de tolv utvalda. Och det hade de helt rätt i, för Tina Harnesks alldeles egna berättarröst ger oss en läsupplevelse utöver det vanliga. På bokmässan i september får vi veta om Folk som sår i snö fått flest röster av svenska folket, för det är de som röstar fram vinnaren. “Jag blev nästan spyfärdig av chock”, säger Tina om att ha blivit nominerad till Årets bok. “Den såg jag inte komma, om vi säger så. Jag är jättejätteglad, men jag har inte smält det än!”
Men är Tina Harnesk verkligen en debutant? “Jag har skrivit dagböcker och dikter när jag hade hjärtesorg som tonåring”, medger Tina Harnesk, “och så har jag frilansat med krönikor till en samisk ungdomstidning också”. Se där! Vi har att göra med en skribent som är betydligt mer erfaren än vad man kan tro, när man hör att det handlar om en debutant.
Tinas roman kan inte sorteras in i något färdigt fack, eftersom den innehåller så många olika nivåer och parallella berättelser. Förutom det åldrande, barnlösa paret Mariddja och Biera, får vi följa den unge mannen Kaj, hans sjuka mor och hans synnerligen kompetenta flickvän Mimmi. “Mimmi är en modern Muminmamma”, säger Tina och syftar på att med Mimmi finns det inte så mycket konstigheter. Hon är ömsint och varm och ältar inte. “Mimmi är en doer, helt enkelt. Den jag själv är mest lik är nog Kaj, men jag skulle vilja vara mer som Mariddja!” Tina säger att Mariddja är den som ligger närmast hennes eget hjärta och att hon själv är omgiven av flera Mariddjor. Själv tänker jag att Tina är för ung för att vara en Mariddja än, men att hon förmodligen kommer att bli en, när hon har åldern inne. Mariddja är för övrigt en utmärkt förebild på hur kvinnor kan få åldras! Mariddjas make Biera har fått låna många drag av Tinas morfar, morbror och hennes egen man. “Han är godmodig, snäll och klok. Jag ömmar verkligen för Biera. Det gjorde ont att skriva de delarna när hans demens blir värre och om när han är orolig och rädd.”
“Jag kommer från en familj med en stark berättartradition”, beskriver Tina starten på sitt författarskap och fortsätter: “Det finns så många fantastiska berättelser inom Sápmi som inte är nedskrivna och det kan man ju heller inte förvänta sig av ett folk som levt utan skriftspråk. Alla berättelser har förts vidare muntligt och det var något jag ville skriva om.” Men så kom corona och förutsättningarna förändrades. Tina jobbade på biblioteket i Arvidsjaur och fick kontakt med många gulliga men förtvivlade och isolerade pensionärer som över en natt förväntades kunna hantera facetime, swish och bank-id. Och den där Siri, som helt plötsligt börjar prata i telefonen, vem är hon egentligen? Siri fick i Tina Harnesks roman bli Mariddjas vän och förtrogna, den enda som hon kunde tala med om allt det hon inte kunde berätta för någon.
“I det samiska samhället är de gamla så oerhört viktiga och betydelsefulla”, berättar Tina. Hon själv tyckte att det var väldigt jobbigt att inte få besöka sina egna gamla under corona-tiden, men att det säkert var ännu värre för de gamla själva, som nu berövats sitt normala sammanhang.
Tina poängterar att hon fått mycket hjälp av sin man med att skriva boken. “Det är jag som har skrivit, men han har löst upp knutarna för mig många gånger”, säger hon. Att skriva en roman är ett teamwork och Tina har fått hjälp av många välvilliga människor. Hennes man bidrar med logik och rationalitet. Hennes bästis ger henne självförtroende genom att säga att allt hon skriver är briljant. Tinas farmor är en storläsare och en före detta lärare, så hon läser med rödpennan i hand och pekar på eventuella stavfel. “Farmor var den som öppnade böckernas värld för mig!” utbrister Tina. Efter det kommer agenten in och har synpunkter på språk och dramaturgi. Sedan går det hela till förlaget Bokfabriken.
Just nu jobbar Tina på sin andra roman, som inte är en uppföljare, men en bok i samma stil. “Det är två berättelser som tvinnas in i varandra. Dels handlar det om hur det gick till när silvergruvan anlades på 1600-talet och så får man följa samma släkt i nutid när det handlar om en annan gruvexploatering.” Arbetsnamnet är Mödramärg och om allt flyter på, kanske den romanen finns i handeln om ett år.
“Jag tror att jag har hittat min berättarröst nu”, säger Tina Harnesk. “Jag är yvig till min personlighet”, förklarar hon. “Jag är både tungsint och lättsam, förmodligen var det därför som jag debuterade så sent. Jag var inte säker på om det gick att vara både poetisk och humoristisk samtidigt.” Hennes berättarröst är djupt personlig och fängslande, blandar högt och lågt och väver in det typiskt samiska i berättelsen på ett sätt som gör att det känns ända ner till mig i Hamburg. Jag önskar Tina Harnesk tid att sitta i sina långkalsonger på sitt berg och skriva mer om sitt samiska arv, om samiska legender och blanda poesi med humor på det där sättet som bara hon kan.