Johanna Frid: Haralds mamma & Fatma Aydemir: Dschinns 

Jag har läst två väldigt bra böcker i oktober och vid första anblicken har de inte mycket med varandra att göra, men när man tänker lite till så har de det. Båda handlar nämligen om det outsinliga temat om att leva i en familj. Eller kanske snarare leva i ett sammanhang där familjer är viktiga, eller åtminstone i ett sammanhang där det finns en familj att förhålla sig till. 

Johanna Frid är svensk och skriver om ett liv huvudsakligen i Malmö. Berättaren Claudias familj består å ena sidan av en älskad faster och å andra sidan av pojkvännen Harald samt hans familj, främst mamman, som Claudia har extremt lite intresse av. Hennes egen mamma lever visserligen, men hon har ingen kontakt med henne. Hennes far är död och gjorde inte mycket avtryck i hennes liv ens när han levde. Ursprungsfamiljen präglades av missbruk och psykisk ohälsa. 

Fatma Aydemir skriver om en turkisk familj som slits mellan Turkiet, Kurdistan och Tyskland. Gästarbetaren Hüseyin har efter ett sparsamt liv lyckats spara ihop pengar till en våning i Istanbul och just när den är klar och han väntar på att familjen ska komma, får han en hjärtinfarkt och dör. Vi får lära känna hans barn, minstingen Ümit, äldsta dottern Sevda, rebellen Peri och brorsan Hakan i varsitt kapitel. Det sista kapitlet går till hans hustru Emine.  

Vi tar och tittar på en roman i taget.

I romanen Haralds mamma sitter Claudia och just Haralds mamma sitter på en ödslig flygplats och väntar på att Harald ska komma tillbaka från ett flådigt behandlingshem i Norge som modern skickat honom på. Det blir en duell om vem som har rätt till karln, modern som faktiskt fött honom eller flickvännen som älskar honom och lever med honom. Johanna Frid har en förmåga att skriva fram en verklighet som inte lämnar någon känsla utanför, hur mycket den än skaver. Redan i debutromanen Nora eller Brinn Oslo brinn där hon undersöker svartsjuka går hon rätt in det som vi vanliga dödliga förmodligen skulle skämmas för och försöka dölja. Hon gör det med en humor som får mig att skratta mitt i eländet.

När Harald hade lagat mat sist såg det ut som att en grupp tolvåringar med ADHD som glömt ta sitt amfetamin fått sockerkickar och dragit fram alla köksredskap de kunde hitta i lådor och skåp, och sedan strött mjöl och kvistar på golvet. Var det krasst av mig att sakna Haralds matlagning? Jag saknade honom med en diskborste i handen. Jag föreställde mig vad hans mamma skulle sagt, med sitt påsiga leende och överdrivna eftertryck: Men gott blev det!

Harald må vara advokat och jobba på en flashig byrå i Malmö, men han har dessutom en hel hoper diagnoser som han försöker att självmedicinera och det har gett honom ett missbruk som inte är att leka med. Att hans mamma älskar honom och gör allt för att han ska bli frisk, det förstår jag av hela mitt hjärta, men att Claudia också verkligen älskar och vill ha honom i sitt liv, går över mitt förstånd. Jag tänker nästan hela tiden att hon borde rusa i motsatt riktning och rädda sig när Harald kommer farande in i hennes liv. Men efter ett tag så förstår jag att det är kärlek. Det är vackert, men lätt det är det då sannerligen inte.

När Johanna Frid skriver om Claudias besök hos en kurator på Beroendecentrums avdelning för anhörigstöd, fnissar jag hysteriskt. Konversationen med den haltande Sofia Ursuladotter som inte ens kan komma ihåg namnet på Claudias partner, har drag av slapstick, men är egentligen djupt tragisk.

“Men du vill rädda honom?”

“Jag vill att Harald ska rädda mig”, sa jag. “Jag skulle vilja att han behandlade mig som att han var en sol- och vårare. Men utan att han lurar mig på pengar.”

Hon såg konfunderad ut.

“Så vad tänker du att jag kan göra för dig?” Aktiv dödshjälp. Jag började få svårt att andas, nu igen. Alltid den där andningsapparaten, så meningslös.

“Vad är det egentligen du vill få ut av det här?”

“Jag vill att du ska hjälpa mig med mitt liv.”

“Nej, jag menar med Helge.”

“Jag vill att han ska göra allt som står i hans makt för att förtrolla mig, vinna mig tillbaka, göra sig förtjänt av mitt förtroende.”

“Der där tror jag att du får ta och utveckla.”

Jag tittade på klockan på väggen.

“Vi har all tid i världen. Jag älskar att jobba över.” 

Jag är övertygad: det finns inget mänskligt som inte Johanna Frid kan skriva både rappt och roligt om med ett allvar som berör. 

Författare: Johanna Frid

Titel: Haralds mamma

Omslag: Beatrice Bohman

Utgivningsår: 2023

Förlag: Albert Bonniers

Språk: svenska

Betyg: 4+/5

---

2022 blev  Fatma Azdemirs andra roman Dschinns nominerad till Deutscher Buchpreis, vilket än en gång säger mig att jag borde ha mer koll på den nomineringslistan. Jag fick upp ögonen för den när en av mina elever berättade om boken hon just nu läser: Dschinns.

Hüseyin har verkligen försökt att göra allt rätt i sitt liv. Jag tvivlar på att hans efterlevande förstår det eller ens tror att det är det han har strävat efter. Att han lämnade Emine med barnen i Turkiet för att tjäna pengar i Tyskland var inget han gjorde av elakhet. Han ville sörja för sin familj. När han hämtade Emine och de två yngre barnen men lät Sevda vara kvar hos farföräldrarna, trodde han att det var det bästa. När han hämtade henne till Tyskland när hon var tolv, gjorde han det för hennes skull. Och att hans eviga sparande och gnetande för att få ihop pengar till en flådig lägenhet i Istanbul skulle sluta med att han dör i just den där lägenheten innan han har kunnat visa familjen hur fint han har ordnat det för dem, hade han verkligen inte tänkt sig.

När vi får höra varje familjemedlems egen historia, förstår vi att Hüseyin inte har nått fram. Inte till någon av dem, faktiskt. 

• Hans yngste son, den 15-årige Ümit, är chockad av faderns plötsliga död och skäms plötsligt för att han inte ville ha sin pappa på fotbollsplanen när han hade match. Och han hade definitivt inte kunnat prata med honom att han blivit förälskad – i en pojke…
• Sevda har inte haft kontakt med sina föräldrar på fem år när dödsbudet når henne. Hon förstår inte varför hon inte fick gå i skolan ens när hon kom till Tyskland. Hon kan inte förlåta att föräldrarna gifte bort henne så fort tillfälle gavs och inte stöttade henne när hon ville lämna sin man. 
• Peri ger sin familj intrycket av att vara stabil och ha allt under kontroll. Hon tog studenten och flyttade till Frankfurt för att studera, men att hon hade en pojkvän som tog livet av sig har hon mörkat för familjen. Och att hon gärna hade vetat mer om familjens kurdiska bakgrund, landar inte alls bra hos föräldrarna. 
• Hakan har inte berättat för någon i familjen att han bor med sin tyska flickvän Lena. Att han blev av med sitt lärlingsjobb och nu säljer begagnade bilar, var inget som Hüseyin applåderade direkt. 
• Emine kan inte förlåta Hüseyin för vad som hände med deras första barn. I hennes kapitel blir det något av en show-down med dottern Sevda.

Man måste inte bo i Tyskland eller vara intresserad av konflikten mellan Turkiet och Kurdistan för att få ut något av den här romanen. Det handlar i grunden om att våga prata med varandra, att lyssna på varandra och att visa intresse även för det som man kanske inte förstår. Att acceptera alla människors rätt att välja väg här i livet, det är en fin tanke. Men att det även ska gälla ens egna barn, det är väl närmast en revolutionär tanke, eller hur? 

Författare: Fatma Aydemir

Titel: Dschinns

Omslag: Peter-Andreas Hassiepen

Utgivningsår: 2022

Förlag: dtv

Språk: tyska

Betyg: 5/5

PS:

Fatma Aydemir finns inte på svenska, men på engelska!