Kärlek under (förr)förra århundradet
När mina barn var små försökte jag alltid få tag i ny och relevant litteratur på svenska till dem, eftersom jag ville att de skulle växa upp med svenska som ett aktivt språk här i Tyskland. Och jag tyckte inte att det dög att bara komma dragandes med mina egna gamla barndomsklassiker, för hur mycket jag än älskade Kulla-Gulla så sa det inte mycket om dagens Sverige. Och modernt språk, var det ju inte heller direkt.
Men det fanns ett undantag: Elsa Beskow. Jag kunde verkligen inte föreställa mig en barndom för mina barn utan Elsa Beskows underbara bilder och vackra sagor.
Annika Persson är journalist och har skrivit biografier förr, men jag har inte läst någon av dem. Jag skulle absolut kunna tänka mig att läsa både den om skådespelaren Lena Nyman och den om konstnären Märta Måås-Fjetterström, dels för att de var intressanta personer men också för att Annika Perssons text i Elsa och Natanael Beskow En kärlekshistoria som jag just läst, verkligen fångade mig.
Sedan jag kom till Tyskland och kom i kontakt med Waldorfpedagogiken och deras antroposofiska människosyn har jag undrat vad som gjorde dem så galna i Elsa Beskow. I väntrummet hos vår antroposofiska barnläkare fanns tummade exemplar av Farbror Blås nya båt på tyska och bilder på tant Brun, tant Grön och tant Gredelin hängde i undersökningsrummet. Jag har även sett otaliga memory-spel, pussel och almanackor med bilder ur Elsa Beskows gigantiska produktion. Fast jag flera gånger har frågat vad det är som gör henne till husgud, näst efter Rudolf Steiner förstås, så har ingen av de engagerade antroposofföräldrarna i min omgivning riktigt kunnat svara på det.
Nu tror jag att jag har hittat svaret:
När reportern frågar Elsa vad hon allra djupast vill med sina barnböcker svarar hon att det är att ge vidare den varma, soliga och lyckliga känsla för naturen som hon själv bär på. Att hjälpa barnen “se och älska” naturen, från den friska vintersnön till den ljumma sommarluften.” Och läsarna verkade ta emot detta med öppna armar. Inte bara i Sverige. Puttes äventyr har nu, förutom den tyska utgåvan, utkommit på ryska, engelska, böhmiska och holländska.
Att Elsa kunde vara så produktiv trots att hon hade sex barn med den synnerligen aktive och reslustige konstnärs-prästen Natanael, gränsar till ett under! Elsa, född 1874, och Natanael, född 1865, verkar ha fört ett för den tiden synnerligen modernt äktenskap. Jag antar att det beror på kombinationen av att Elsa verkligen hade talang och hade lätt för att få uppdrag (= dra in pengar till det växande hushållet) och att Natanael inte verkade ha något emot att det gick bra för henne.
Och att han älskade henne, djupt och innerligt, bidrog säkert också. Annika Persson lyckas levandegöra både Natanael och Elsa och det är en sann fröjd att läsa. Hon blandar bilder med utdrag ur brev med sina egna texter som kronologiskt följer makarna Beskow, från att de lär känna varandra när Elsa sitter modell för Natanael 1893 till 1853 då paret avlider, med bara tre månaders mellanrum.
Biografin berättar förstås om Elsa och Natanaels gemensamma liv och det var många händelser som berörde mig och fick mig att tänka till, men huvudsakligen tycker jag att det är en biografi som handlar om kärlek och respekt. Det är vackert! Och jag tror att det berör lika mycket även om man inte är ett hardcore Elsa-Beskow-fan, som jag är. Man måste bara ha ett öppet hjärta och känna igen stora känslor när man möter dem.
PS: Innan ni skickar barnavårdsnämnden eller regeringens kulturkanonsgeneral på mig i efterhand, så tillkännager jag, på heder och samvete, att jag även läste större delen av Astrid Lindgrens barnboksproduktion för mina barn, födda år 2000 i Hamburg.
PS2: Ja, båda barnen pratar (och läser!) obehindrat på svenska som vuxna. Och det är jag grymt stolt över.
Författare: Annika Persson
Titel: Elsa och Natanael Beskow En kärlekshistoria
Utgivningsår: 2025
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: svenska
Betyg: 5/5