Fullt ös medvetslös New York-style
Jag erkänner: jag föll först för omslaget där en kvinna i tjugotalsmundering utför ett halsbrytande dansmove men när jag läste texten på baksidan blev jag även intresserad av innehållet. Om du vill kasta dig över Ursula Parrotts vackra bok Exfrun ospoilad, bör du sluta läsa redan här.
Patricia är ung, vacker och lyckligt gift – åtminstone ser hon det så. Personligen håller jag med om att hon är ung och förmodligen är hon även vacker, men om hon är lyckligt gift tvivlar jag på. Jag tycker att en äkta man borde tänka på något annat än om frun kommer att bli ful, när hon föder barn. Och misshandel, ohemula mängder alkohol, otrohet, plötslig spädbarnsdöd samt illegal abort, om än inte i den ordningen känns inte som ett recept på ett långt och harmoniskt äktenskap. Men av någon anledning kan Patricia inte sluta älska Peter och gör allt för att dra ut på skilsmässan i hopp om att han ska “ta sitt förnuft till fånga” och komma tillbaka till henne.
Hon fördriver tiden med absint, danskvällar i sällskap av varierande herrar, vackra kläder samt en hel del arbete för att finansiera sin livsstil. 20-talets New York, där var det fart och fläkt, men det var då sannerligen inte lätt att vara kvinna.
Historien om Patricia som dansar på den vulkan som utgör hennes liv, påminde mig om unga Esther Greenwood i Sylvia Plaths klassiska Glaskupan från 1963. Kanske för att båda utspelas i New York men kanske också för att tonen har något desperat över sig. Esther festar minst lika hårt som Patricia och även om det skiljer drygt 20 eller kanske snarare 25 år på dem så känns det som om de skulle ha kunnat hänga på samma sorts tillställningar.
Ursula Parrott har ett sätt att skriva som får mig att skratta, fast det egentligen är djupt tragiskt.
“När jag varit hemma med Patrick i tre månader åkte jag till New York för att hälsa på Pete en vecka på egen hand, för att leta rätt på en lägenhet där vi kunde bo med babyn. Kokvråvarianten kändes inte längre så passande nu när han var född. Babyn dog andra dagen jag var i New York.”
“Jag kan inte äta lika mycket nu när jag är tjugofem som när jag var tjugo. Jag brukade beställa in kycklingbiffar och chokladtårta till lunch. Nu tar jag endivsallad; det är väl största skillnaden, antar jag.”
“Varje attraktiv kvinna förfogar över ett kapital på femton guldmynt, ett för vart och ett av sina levnadsår från tjugo till trettiofem. Hon kan slösa bort de första tio eller tolv om hon vill, men hon bör förbaske mig investera återstoden i något som tryggar hennes tid som medelålders.”
Efter ett tag tar Pat dock sitt förnuft till fånga och skiljer sig från Pete. Hon blir förälskad på riktigt, men är den större människan och låter sin älskade dra vidare till Asien med sin äkta maka. Hon inte bara tillåter det förresten, hon ser till att det blir av och stöttar både sin älskare och hans fru.
Anledningen till att jag gillar Exfrun så mycket, är mixen av Ursula Parrotts lakoniska språk i Marianne Tufvessons översättning och beskrivningarna på hur kärlek slår olika om du är man eller kvinna. Kvinnor får kämpa hårdare än männen för att leva ett fritt liv. Så var det definitivt på 20-talet för Pat, på 50-talet för Esther Greenwood och förmodligen för allt för många kvinnor även idag.
Och omslaget, jag skulle vilja ha det som en inramad affisch i mitt vardagsrum. Som en påminnelse om att vad livet än har i beredskap, så blir det roligare om man klär upp sig och dansar. Absinten tycker jag dock att vi kan skippa.
Författare: Ursula Parrott
Översättare: Marianne Tufvesson
Titel: Exfrun
Omslag: Kerstin Hansson
Utgivningsår: 1929
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: svenska
Betyg: +4/5