Ett meta-perspektiv jag kunde varit utan
Tyvärr minns jag inte längre vem det var som tipsade mig om Die Ausweichschule av Kaleb Erdmann. Om jag hade gjort det, hade jag i framtiden tagit hens lästips med en rejäl skopa salt.
Kaleb Erdmann, född 1991, gick 2002 på Gutenberggymnasiet i Erfurt då en före detta elev marscherade in i skolbyggnaden och sköt sexton personer. Enligt Wikipedia fick 700 elever efter detta posttraumatiska stressymptom och man kan förmoda att Kaleb Erdmann var en av dem.
I romanen Die Ausweichschule skriver Kaleb Erdmann om hur han vill skriva om hur skolskjutningen påverkat honom i livet. Eller så skriver han om hur en fiktiv författare funderar på hur han vill skriva om hur det påverkade honom att vara elva år och tvingas uppleva skolskjutningen i Erfurt.
Romanen är skriven i jag-form och Erdmann växlar mellan att beskriva skrivprocessen och kontakten med en dramatiker som skriver en pjäs om samma tema. Och så berättar han förstås om vad han minns, eller tror sig minnas. Förmodligen är det hela raffinerat och banbrytande på ett sätt som jag inte till fullo kan uppskatta eftersom Kaled Erdmann blev nominerad till Deutscher Buchpreis förra året och romanen hamnade till och med på shortlist (de sista fem).
Vann gjorde han dock inte, men eftersom jag bara läst en enda (Annett Gröschner: Schwebende Lasten) av de nominerade förra året, är jag inte rätt person att säga något som helst om det. Men å andra sidan, trogna bloggläsare vet att jag har en ständigt pågående fejd med detta bokpris, eftersom jag så gott som aldrig läst något och i princip aldrig ens hört talas om de nominerade författarna.
Sammanfattningsvis är jag inte alls road av att följa en författares tankar på hur och vad han ska skriva. Jag vill hellre läsa resultatet. Jag är totalt ointresserad av sådana meta-processer om skrivande och hoppas att jag i framtiden ska kunna undvika dem.
Författare: Kaleb Erdmann
Titel: Die Ausweichschule
Utgivningsår:2025
Förlag: Park x Ullstein
Språk: tyska
Betyg: 2/5