Donna Tartt: The Goldfinch
Jag bara måste skriva om hur helig min läsupplevelse av ”The Goldfinch” var (”Stegslitsan” på svenska, vilket jag seriöst fram tills för några veckor sen förstod inte hette ”stegslistan” efter en tydlig korrigering). Trots att jag inte är troende så gör det något med mig när man nästan blir hög på hur bra en bok är, flowet man hamnar i och hur man vet om, att det kommer finnas ett före och ett efter man har läst.
Ja, ”The Goldfinch” är så bra! Men den är inte bara bra för att den personligen föll mig i smaken, utan den är objektivt ett mästerverk. Donna Tartt har skrivit tre romaner (”Den hemliga historien” som jag skrev om här och ”The Little Friend” som jag tänkt läsa snarast) och hon har vunnit otroliga priser för samtliga. Tartt lägger ner ca 10 år per bok, skriver om konst, historia, språk och gud vet vad, vilket kräver gedigen research, och det märks! Om man ser till författarskapet som ett hantverk så verkar det komma naturligt för Tartt.
“The Goldfinch” handlar om trettonåriga Theo vars mamma plötsligt dör, han blir omhändertagen av kompisen Andys rika föräldrar och livet tar honom hänsynslöst i alla möjliga riktningar efter det, slutlligen hamnar han i den kriminella undervärlden. Boken inleds med att Theo som vuxen sitter på ett hotellrum i Amsterdam och tänker tillbaka på vad som hände efter mammans död, och boken är skriven utifrån hans jag-perspektiv.
”Things would have turned out better if she had lived. As it was, she died when I was a kid; and though everything that has happened to me since then is thoroughly my own fault, still when I lost her I lost sight of any landmark that might have led me someplace happier, to some more populated or congenial life.”
Så, vad var det som gjorde att just jag gillade”The Goldfinch”? Visst, det finns kritikerrosade böcker som jag läst men inte alls tyckt om (*host host* ”Alkemisten”), så givetvis fanns det mycket som berörde mig. För det första tycker jag att Tartt lyckas bygga upp miljöer, personer och skildra en utveckling som är få förunnat. Jag ser New York framför mig, jag känner hur Theos hjärta värms upp i närheten av Hobie och Pippa, obehaget i pappans närvaro, jag är där med Theo och Boris på soffan i Las Vegas och i varje steg följer jag troget med. Det känns lyxigt att Tartt inte bara släpper karaktärer, utan att läsaren får se dem i olika ljus och åldras. Tartt tar sin tid att berätta, kräver full uppmärksamhet och tålamod i mängder, och när man underordnar sig hennes makt så kommer man in i handlingens innerst rum. ”The Goldfinch” är trots allt 864 sidor och det kräver ett engagemang, minst sagt.
“When I looked at the painting I felt the same convergence on a single point: a sun struck instant that existed and for ever. Only occasionally did I notice the chain in the finch’s ankle, or think what a cruel life for a living creature – fluttering, forced always to land in the same hopeless place.”
För att kolla lite närmre, så gillade jag specifikt skildringen av manliga relationer, både goda exempel så som mellan Theo och Boris, Hobie och Welty. Men även hur den destruktiva manligheten lägger käppar i hjulet för samtliga barns relation till sina fäder och hur de är sinsemellan, det vill säga manlig rivalitet, maktspel och mobbning. Det är fint att läsa från Theos perspektiv, hur hans överlevnadsstrategi innebär att han anpassar sig efter sin omgivning likt en kameleont. Med Andy pluggar han, börjar knarka och lära sig ryska med Boris, blir sådär mjuk och fjäderlätt i hjärtat med Pippa. Även i hur han förhåller sig till vuxna, där Tartt så skickligt porträtterar hur det är att vara barn i vuxnas värld. Efter Theos mamma dör sluter de vuxna sig kring honom (med vad som beskrivs som ”an uncomfortable amount of attention”) men den han öppnar upp sig för är den kravlöse, jordnära Hobie.
“And the flavour of Pippa’s kiss – bittersweet and strange – stayed with me all the way back uptown, swaying and sleepy as I sailed home on the bus, melting with sore and loveliness, a starry ache that lifted me up above the windswept city like a kite: my head in the rain clouds, my heart in the sky.”
Vissa saker gillar jag dock inte, vilket känns som smågrus i jämförelse med allt annat. Men även Tartt är ju mänsklig och skriver ut det engelska n-ordet och r-ordet, Theo vill inte göra något pga det är ”gay” och han ser ner på Boris tjej på ett väldigt klasshatiskt sätt (med ”white trash” skrivet med stora bokstäver mellan raderna). Detta kanske är Tartts sätt att visa Theos bristande syn på världen, att det gör honom mänsklig och sympatisk genom att inte vara helt igenom god. Dock är det något som får mig att känna av författaren i dem stunderna, att det är Tartts egna synsätt. Exempelvis en inbiten, internaliserad sexism som sipprar igenom när tjejer ställs mot varandra, jämförs utifrån den manliga blicken.
Det var hursomhelst en fantastisk semestervecka när jag läste, andades och var inne i ”The Goldfinch”. Jag läste på stranden, i båten, i solstolen, när jag åt och innan jag somnade. Det var så klassiskt som man säger, jag ville inte att den skulle ta slut men var tvungen att ta all möjlig tid för att läsa ut den så snabbt som möjligt.
Författare: Donna Tartt
Titel: The Goldfinch
Utgivningsår: 2014
Förlag: Abacus
Språk: Engelska
Betyg: 5/5