Gör mig till läsambassadör!
Under våren fick jag möjlighet att vara med i redaktionen till en publikation för barn i svenska kyrkan här i Hamburg. Jag tackade ja, eftersom jag tycker att barnen är viktiga, för att jag har ett budskap och för att det är spännande att nå ut till en helt ny publik. Församlingen i Hamburg servar så att säga hela norra Tyskland och det är ganska många utlandssvenskar som väljer att vara medlemmar, så det är många som får Kyrkobladet i brevlådan tre gånger om året. Häftet för barnen är en bilaga i bladet.
Eftersom jag själv är en utlandssvensk mamma och vet hur mycket man måste kämpa för att få ungarna att bli aktivt tvåspråkiga, så tvekade jag inte, när jag blev tillfrågad. Jag har två tunga och ett lättviktigare skäl till att verkligen vilja vara med i redaktionsarbetet och i förlängning vara en läsabassadör.
- Jag vill vara med och stötta föräldrar och andra vuxna att våga ge sig in i äventyret att ge barn mer än ett språk i sin vardag.
Under året har säkert inte bara jag snappat upp hur den stackars stavhopparen Armand Duplantis ifrågasatts och i förlängningen hans svenska mamma, eftersom han inte är bekväm med att snacka svenska i offentliga sammanhang. “Är han ens svensk?” har jag hört. “Sitter svenskheten i språket?” har jag undrat då.
Antalet gånger jag själv fått höra “Åh, så praktiskt, att dina barn får ett språk gratis!” kan jag inte ens räkna. Men ska jag säga en sak? Det var inte gratis. Det var ett aktivt beslut som vi som föräldrar fattade när barnen var bebisar. Det innehöll slit, tårar och motstånd och var periodvis vedervärdigt jobbigt.
I efterhand, kan jag tycka att det var värt det och jag är grymt stolt över att min son klarade Tisus-testet på första försöket och nu är inne på sin tredje termin på ett svenskt universitet. Jag blir extremt lycklig varje gång min språkintresserade dotter (talar nu fem språk flytande: tyska, svenska, engelska, spanska och franska) tackar för att jag var så jobbig och sträng med svenskan när de var små.
Jag är tacksam över att jag fick kloka vänner i föräldragruppen i svenska kyrkan. De förstod, befann sig i samma situation och kunde ge den input som behövdes, just när den behövdes. Utan dem och kontakt med en peppande logoped, hade jag varken orkat eller haft de argument som behövdes för att sätta mig upp emot all den idioti och okunskap som jag mötte på vägen. De gav mig mod att inte lyssna på den kritiska barnläkaren som ansåg att det var mitt fel när sonen var sen i starten med att prata. Och jag är nöjd med beslutet att vi valde en annan förskola än den som förkunnade att “vi pratar tyska i Tyskland”.
Lyssna här, Helena Duplantis berättar om sina barns olika sätt att handskas med svenskan som minoritetsspråk i USA.
- Jag tycker att litteratur är viktig för alla åldrar.
Att jag gillar att läsa och är intresserad av litteratur, är ingen nyhet för er som följer bloggen. Just litteratur för barn och unga, det har en alldeles särskild plats i mitt hjärta och därför är det nya, svenska barnböcker som jag vill ägna mig åt i kyrkans barntidning. Jag tror ju att de barn som man inte läser för, inte blir några läsande vuxna. I min värld är läsandet central och jag inte fattar inte hur man kan avstå från de mysiga lässtunderna man kan få med sin unge! De ger närhet, gemensamma upplevelser och dessutom är det språkutvecklande – särskilt viktigt för oss som lever i ett sammanhang där vårt modersmål inte är det största och starkaste språket. Arbetet i barnredaktionen är ett själviskt sätt att få tillfälle att fördjupa mig i denna genre.
- Jag vill erbjuda alternativ till den upptrampade barnlitteraturstigen.
Det är trist att se hur många utlandssvenskar som inte får upp näsan ur Astrid-Lindgren-träsket. Astrid Lindgren var en fantastisk författare, det tycker jag verkligen och jag har läst de flesta av hennes böcker. Som barn, som ungdom, som vuxen. Jag har även läst dem för mina egna barn. Men Astrid Lindgren föddes 1907 och jag tror att det inte kom några nya böcker efter Ronja Rövardotter 1981. Jag vet ju inte hur ni ser det, men jag tycker att det har hänt en del i världen sedan dess och det vill jag också kunna se i litteraturen för unga. Tänk dig själv, att du bara får läsa romaner skrivna innan 1981! Självklart finns det fantastisk litteratur att hämta där, men skulle det inte kännas som om något fattades? Typ lite verklighet från 2000-talet?
Som ni såg i rubriken, har jag fått en släng av storhetsvansinne. Men ärligt talat, tror ni inte att det skulle behövas en läsambassadör även för utlandssvenskar? Det kanske inte måste vara jag, men jag skulle absolut tacka ja, om kulturrådet frågade, det skulle jag.
4 Comments
Ulrika
Så viktigt och sant detta att en tvåspråkighet inte kommer gratis, det är ett oerhört aktivt jobb. Tack för länken till intervjun med Helena Duplantis, ska bli oerhört intressant att lyssna!
Carina
Tack Ulrika! Länken blev jag tipsad om av min dotter.
Rikard Lövström
Lysande inlägg, Carina! Viktigt med språk och fantastiskt bra att du orkade kämpa. Tråkigt att du fått okunniga, opålästa barnläkare och andra på dig när du bara försökt göra det allra bästa som går att göra för dina barn. Kudos till dig för att du bestämde dig för att du ändå ville göra vad som är rätt. Jag skulle säga att du med din bakgrund och övertygelse vore det perfekta valet av läsambassadör!
Carina
Tack Rikard! Jag antar att barnläkare i allmänhet, och de i Tyskland i synnerhet, har lärt sig en del sedan början av 2000-talet då mina barn föddes.