Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben
Jag har länge varit nyfiken på Olga Tokarczuk. Bara det att det är en kvinna som får nobelpriset i litteratur hör ju dessvärre till ovanligheterna, så det fick mig att komma ihåg hennes namn. Och så är hon ju faktiskt, åtminstone i nobelprissammanhang, ganska ung: född 1962. Och hon är psykolog och verkar inte banga för att ta sig an komplexa skrivprojekt. Allt sammantaget gjorde mig intresserad, men som det nu är med läsning i allmänhet och kanske min i synnerhet, så är tanken inte alltid granne med verkställandet.
Men tack vare Emma, som köpte den här boken till mig i Sverige, var den tryggt parkerad i bokvagnen och en bit närmare att bli läst än innan. Under min coronasjuka med vidhängande karantän nu i höst fiskade jag fram den här från tredje hyllplanet och beredde mig på en intressant lässtund.
De intervjuer jag sett med Olga Tokarczuk och de texter jag läst om henne, fick mig att tro att hon är väldigt klok och skriver väldigt komplext. Så jag kokade te, kröp upp i soffhörnet, rynkade pannan och satte igång. Aningens orolig för om jag skulle hänga med i svängarna, för så klyftig som den där Tokarczuk, det anser jag mig absolut inte vara. Men skam den som ger sig och jag har väl sällan avskräckts av en läsutmaning, så visst – vi ger henne en ärlig chans.
Om jag ska sammanfatta vad jag läst i en mening skulle det bli: Jag har läst är en skurril deckarhistoria med en oväntad twist. Och vad jag absolut inte var beredd på, var att den skulle vara så hysteriskt rolig! Jag satt mest och fnissade i mitt soffhörn, pannrynkan slätades snabbt ut och läsnjutningen tog vid. Jisses, vilken humor!
“Många män i en viss ålder drabbas av testeronrelaterad autism, med symptom som långsam atrofiering av den sociala intelligensen och den mellanmänskliga kommunikationsförmågan, varvid även förmågan att klä ord i tankar tycks ta skada.”
Artrofiera betyder förtvina, om ni inte visste det. Det har jag slagit upp. Och det är en vansinnigt rolig beskrivning på äldre män, som inte längre kommunicerar utan nöjer sig med att i bästa fall humma lite. Sådana män har vi alla stött på, eller hur?
Bokens berättare är Janina Duszejko, en pensionerad lärare som bor långt ute på landet i Polen, i närheten av den tjeckiska gränsen. Hon gillar att vara ensam med naturen, men har ett fåtal vänner och intresserar sig för att astrologi. Hon är en extremt skarp iakttagare och och strösslar klokheter omkring sig:
“Inget går upp mot att prata med sig själv. Då slipper man i alla fall bli missförstådd.”
Eller vad sägs om det här:
“Det slog mig då att jag ogillade honom. Ja, mer än så: jag kände en plötslig våg av ovilja mot honom, skarp som pepparrot.”
När folk börjar dö i Duszejkos närhet, tycker hon inte att polisen tar tillräckligt ansvar för att reda ut vem som är skyldig till dessa dödsfall. Hon vill hjälpa till med att ställa horoskop på de avlidna, men polisen är lindrigt sagt ointresserad.
Det enda som jag inte gillade, eller inte fattade, var varför Tokarczuk envisas med att stava vissa substantiv med versal. Det tyckte jag störde läsflytet.
Sammanfattningsvis kan jag bara uppmuntra er att läsa denna synnerligen upplyftande deckare av nobelpristagaren Tokarczuk! Det är inte tungt, det är inte onödigt komplicerat eller svårförstått: det är tänkvärt och mestadels hysteriskt roligt.
Författare: Olga Tokarczuk
Översättare: Jan Henrik Swahn
Titel: Styr din plog över de dödas ben
Utgivningsår: 2009
Förlag: Bonniers
Språk: svenska
Betyg: 4/5