Lucia Berlin: Kväll i paradiset – noveller / Välkommen hem – en självbiografi
2019 läste jag Berlins novellsamling “Handbok för städerskor” och fick en ny idol. Mina förväntningar på den här boken var därför höga, för att inte säga skyhöga.
Historien från 2019 upprepar sig: det är en ganska trög start och det tar 100 sidor innan raketen går till väders och läsfesten brakar loss. Men jag tycker inte att ordfyrverkeriet sprudlar lika ohämmat som i den första novellsamlingen. Jag satt med pennan i beredskap för att styrka under underbara stycken, men hittade inte alls lika många som väntat.
Jag tror inte att det bara har med mina högt ställda förväntningar att göra, utan antar att det beror på att den första samlingen var ett urval av hennes bästa noveller. Det finns bara 77 publicerade så urvalet är inte oändligt. Här finns 22 av dem som blev kvar efter “Handbok för städerskor”. Kvaliteten är fortfarande hög, men inte riktigt lika hög.
“Vi satt på höga stolar vid baren. En servitris kom fram. Hon bar på en bricka med en blå och lila påfågel på. Hennes hennafärgade hår hade svarta rötter och var format till böljande vågor och fäst med kammar av guld och graverat silver och spegelskärvor. Fuchsiaförstorad mun. Gröna ögonlock… ett krucifix med blå och gröna fjärilsvingar glittrade mellan hennes konformade gula sidenbröst. “Hola!” Hon log. Glimmande guldtänder, rött tandkött. Hänförande paradisfågel!”
Med tanke på mitt kluvna förhållande till biografier, är det en aning förvånande att jag tycker bäst om den delen av boken. Kanske beror det på att det där med att “lägga tillrätta” och “försköna” inte direkt ligger för Berlin. I listan över bostäder hon bott i och vilka problem de förde med sig står bland annat “vräkta” flera gånger. Hon skriver även utförligt om de bostäder hon hade under de första 29 åren i sitt liv. Tyvärr är listan inte fullständig, eftersom Berlin dog, när hon arbetade med den. Vi får även ta del av brev hon skrev under sitt liv. Här bränner det till och hennes lakoniska självdistans känns igen från de noveller som berör mig mest. Vi får dessutom veta att väldigt mycket av de vi läst i novellerna, bygger på Lucia Berlins egna upplevelser.
“Det är inte alls särskilt bra här. Inget jobb så vi har levt på arbetslöshetsbidrag. Race är mycket orolig och spänd. Det kräver all den ynka kraft jag har, det är som om det här är min sista chans, och jag måste försöka att inte vara småaktig, inte ha dåligt samvete eller känna mig nedvärderad eller svartsjuk eller otillräcklig. Varför har jag strulat runt hela livet? Det är bara några månader sedan, eller veckor, som jag började lära mig om kärlek, vad kärlek är. Nu förstår jag plötsligt vad ett äktenskap är och hur lätt jag tog på det och hur svårt det är (och enkelt).”
Den Lucia som skriver det här är 24 år, gift för andra gången och har två små söner. Jag kan avslöja att hon gifter sig en gång till, får ytterligare två söner och sammanfattningsvis kan man nog säga att det finns längre perioder av “inte alls särskilt bra” i hennes liv. Men skriva, det kunde hon verkligen och det verkar som om hon gjorde det, oavsett vilken situation hon levde i. Min mormor skulle nog ha beskrivit Lucia Berlin som någon som brände sitt ljus i båda ändarna. Och det hade hon haft helt rätt i! Det är svårt att bli riktigt gammal med ett galopperande alkoholmissbruk. Lucia Berlin dog 2004, 68 år gammal.
För Lucia Berlin själv, hennes söner, vänner och kanske hennes college-elever, hade jag verkligen önskat att hon fått ett längre liv. Och för mig själv hade jag önskat att hon fått mer tid att skriva, så att hon kunnat avsluta sina påbörjade projekt och att det hade funnits fler än 77 noveller efter hennes död att välja på.
Författare: Lucia Berlin
Titel: Kväll i paradiset – noveller / Välkommen hem – en självbiografi
Utgivningsår: 2018
Förlag: Natur och kultur
Språk: svenska
Betyg: 4/5