Julläsningen som blev sömnlöshet

Jul brukar betyda dagar till fritt förfogande för mig. Jodå, jag har familj och det lagas mat och det hälsas på, men det brukar ändå finnas gott om fri tid att stoppa näsan i en bok eftersom jag brukar unna mig ett rejält jullov från jobbet. Ofta brukar jag spara någon riktig goding just till den här tiden. Någon extra tjock bok eller någon som jag åtminstone tror är krävande och som jag vill ägna lite extra uppmärksamhet. Förra året läste jag Vilhelm Mobergs Utvandrarserie och var fullkomligt uppslukad! Det var en salig härlighets tid som varade en bit in i januari.

I år, julen 2021, även kallad den andra covidjulen, blev det inte alls så. Två veckor i december tillbringade jag hos mina gamla föräldrar i Sverige som just då behövde lite extra stöd och då hade jag inte så mycket tid att tänka på läsprojekt och när jag kom hem till Hamburg igen, så var det nästan jul och dagen innan julafton fick jag min boostervaccin och så var jag timvis uträknad fram till juldagens förmiddag. 

Jag  bär omkring på böcker, men kan inte riktigt bestämma mig för vad jag vill, så jag scrollar på någon av tidsutplånarna facebook, instagram eller twitter och så spelar jag lite wordfeud istället och så förflyter ytterligare några slappa timmar utan att jag behöver ta något beslut angående läsningen. Ska jag fortsätta med reseskildringen från Himalaya eller ska jag kanske ta Sally Rooneys senaste eller är det rätt tid för tegelstenen “Nikes bok” av Agnes Lidbeck?

Ja, inte vet jag. Jag bär med mig alla tre när jag efter ett par timmar i sängen inte kan sova längre. Och nej, sömnlösheten beror inte på min oförmåga att bestämma mig och att julen tuffar förbi utan att jag krupit upp i ett soffhörn och läst, utan snarare på att jag sovit minst fyra nätters normal sömn på två nätter eftersom jag var så knockad av vaccinet. Och kanske lite för att vi tänker resa till Sverige  över nyår och det där med att korsa gränser i covid-tid ger mig stresspåslag de luxe. 

Gränserna Tyskland/Danmark och Danmark/Sverige är dem som vi ska ta oss över på resan från Hamburg till Svenljunga. Dottern och jag är svenska medborgare, men dotterns pass har gått ut eftersom hon inte kunde förlänga det när hon bodde i Spanien. På grund av synnerligen stränga coronarestriktioner fick hon inte resa till ambassaden i Madrid. Mannen har enbart tyskt medborgarskap men är å andra sidan nyss vaccinerad med booster, precis som jag. Som motvikt har vi båda som tillfrisknande från covid i december förra året enligt gällande regler i Hamburg bara fått en vaccinspruta i juni, vilket ställde till det för mig när jag försökte åka med Stena Line häromsistens. “Stena line accepterar bara passagerare med två sprutor” sa människan vid check-in-disken och dissade i samma andetag sonens svenska ID-kort som resehandling. Till slut kom vi med båda två, men resglädjen var inte med ombord, om man säger så. 

Nej hörrni, nu kokar jag en kopp te och sätter igång med “Nikes bok”. Om jag lyckas, så kommer ni att få höra talas om det. Och om inte, så kan det väl åtminstone bli en text om det. Oavsett hur det blir med den saken så lär jag väl hinna ett par omgångar wordfeud till och lite scrollande innan 2021 blir 2022.