Majgull Axelsson: Inställd resa till Sabarmati
Ni vet, när budskapet är viktigare än formen och budskapet verkligen är viktigt, då är det svårt att vara kritisk. Majgull Axelsson drivs av att tala om för oss att rasism i allmänhet och vit-makt-rörelsen i synnerhet är gift för samhället och för oss som människor. Och det håller jag absolut med om! Mig behöver hon inte övertyga om det, men hon hade gärna kunnat få mig lite mer engagerad i romanens huvudpersoner: Fatima/Meera, hennes enda riktiga mor som inte var en mor, hennes pimpinetta adoptivmor, hennes suputpräst till adoptivfar och alla de andra som swishade förbi. De kändes allihop bara som statister för att få ut Majgull Axelssons BUDSKAP.
Ja, förlåt, jag är uppenbarligen väldigt trött på budskap. På böcker som ska få självklarheter att framstå som om jag just för första gången i livet sett världens ljus, se Avallone som upplyste mig om vådan av att tro på allt man ser på instagram och nu, Axelsson. Jag är redan antirasist, skeptiskt inställd till trossamfund i vilken skepnad de än må uppträda och jag är van vid att läsa böcker på flera hundra sidor. De som Majgull Axelsson borde lägga sitt krut på, de som tycker att det finns ett “vi och dom” (och att “vi” är bättre än “dom”) och de som blint litar på vad någon guru säger, når hon förmodligen inte med med den här romanen. Jag misstänker att de som bäst behöver en tankeställare i ovan nämnda riktning, inte är de som slukar romaner. Tyvärr.
Romanen “Inställd resa till Sabarmati” handlar främst om Meera, ett föräldralöst indiskt barn som adopteras av ett svenskt missionärspar och får namnet Fatima när de återvänder till Nässjö. Adoptivföräldrarna varken kan eller vill ta hand om Fatima så som hon behöver och så småningom går den praktiska omvårdnaden över till gymnasieläraren Lykke. När Fatima tagit studenten, lämnar hon Nässjö och blir Meera. Hon bestämmer sig för att aldrig se tillbaka, bara framåt. Lykke saknar Fatima (hon vet ju inte att hon blivit Meera igen), fortsätter att undervisa och försöka uppfostra BSS-slynglar på sin gymnasieskola tills hon en dag får känna på den vita maktens hämnd.
Det är tur att Axelsson gett oss en personförteckning på två sidor innan romanen startar. Det är så hysteriskt många människor att hålla reda på: människor som bara tittar in lite i början och i slutet. Det är ett myller av folk som inte riktigt känns rättfärdigat för bara 381 sidor.
Helhetsintrycket blir faktiskt lite spretigt och jag får kämpa för att läsa ut den. Jag kommer aldrig riktigt in i boken. Det känns som om den håller på att starta upp i drygt 300 sidor och sedan går det mot slutet. Och så är jag inte förtjust i greppet att ta läsaren i handen och skriva sådnat som “och nu ska vi titta in till Lykke och se hur hon mår”. Det får mig att känna mig som en fem-åring.
Nej, här bränner det aldrig riktigt till. Inte så som det gjorde i “Jag heter inte Miriam” av samma författare. Den kom 2014 och behandlade ungefär samma tema, men med så oändligt mycket mer fingertoppskänsla. Där spelade Axelsson som på något fint och känsligt instrument, kanske en späd liten flöjt, medan hon i “Inställd resa till Sabarmati” glatt hamrar på en robust gammal skolorgel. Ju hårdare hon slår, ju bättre uppfattar vi budskapet, tycks vara mottot.
Jag är ledsen, för jag hade velat tycka om den här. Men det gör jag inte. Jag borde ha läst om boken om Miriam istället.
Författare: Majgull Axelsson
Titel: Inställd resa till Sabarmati
Utgivningsår: 2020
Förlag: Norstedts
Språk: svenska
Betyg: 2/5