Silvia Avallone: En vänskap

Silvia Avallones roman “En vänskap” började verkligen lovande: jag älskade stämningen och kvinnlig vänskap i Italien förde naturligtvis tankarna till Elena Ferrantes härliga Neapel-kvartett. 

Vi får möta Elisa och Beatrice. Deras vänskap är sådan som den bara kan utvecklas i tonåren och växa sig stark under sämsta möjliga förutsättningar. De lär känna varandra när Elisa tvingats flytta till den italienska kuststaden T. för att bo med sin intellektuella pappa. Hon håller på att förgås av saknad efter sin hippie-mamma och sin haschrökande bror, passar inte in någonstans och tycker att pappa-professorn med sitt engagemang för det gryende internet är mer än lovligt mossig.

Beatrice kommer från en helt annan värld: en vacker värld! Hennes mamma är en före detta fotomodell som hade kunnat gå hur långt som helst, om hon inte i stället gift sig med en rik man och fött honom tre vackra barn. Nu är det barnen, främst Beatrice, som ska uppfylla hennes drömmar om Vogue-omslag och catwalk. 

Naturligtvis kommer denna Eli & Bea-vänskap till en “point of no return”, annars hade det inte blivit en roman utan en historia om vänskap som många av oss bär med oss i våra hjärtan. 

Jag har inget som helst att invända mot det upplägget. Jag uppskattar dessutom att kärleken till litteraturen får ta plats och att Elisa i princip växte upp på biblioteket, där hennes slitna mamma regelbundet parkerade henne. Elis och Beas trevande förälskelser och sexuella upplevelser är skildrade på ett engagerande och trovärdigt sätt. Och som mamma till vuxna barn, älskar jag hur de självupptagna tonåringarna utvecklas till att se sina föräldrar som människor och inte bara som föräldramaskiner som finns för att uppfylla barnens behov.

Men Silvia Avallone, måste detta hålla på i 488 sidor? Jo, jag förstår att du har ett budskap, men det kändes som om du trodde att jag var dum i huvudet eftersom du hamrade in det sida upp och sida ner. 

Om du som läsare inte är extremt intresserad av Italien, kvinnlig vänskap, mopeder och jeans med swarovskistenar, behöver du inte läsa den här romanen. Du får här av mig Silvia Avallones banbrytande budskap sammanfattat till en enda mening: På nätet är inte viktigt om du är lycklig, det är viktigt om du ser lycklig ut. 

Men jag erkänner, även om hon inte riktigt vet när det är dags att sätta punkt för en berättelse, så kan hon skriva, Silvia Avallone, det kan hon verkligen. Jag har inte gett upp henne helt, utan tänker läsa romanen “Stål” (nästan hundra sidor kortare – 394 sidor i pocketupplagan) som Hanna från Feministbiblioteket säger är hennes bästa.  

“Ditt ansikte ligger mot armstödet, läpparna är lätt åtskilda och andningen regelbunden, lite saliv rinner ur ena mungipan. Innan jag ger upp och lutar huvudet mot det andra armstödet, och lägger mig till rätta så gott jag kan mellan kuddarna och dig, tänker jag att vilka vi är är så mycket intressantare än vilka vi till varje pris vill framstå som.”

---

Författare: Silvia Avallone

Översättare: Johanna Hedenberg

Titel: En vänskap

Utgivningsår: 2020

Förlag: Natur och kultur

Språk: svenska

Betyg: 3/5