Kjell Westö: Den svavelgula himlen
Vad var det som gjorde att den här historien gick rätt in? Jag vet faktiskt inte, men den innehåller definitivt en hel del av det som jag uppskattar i en roman: en grupp, familj eller kompisgäng spelar inte så stor roll bara de hänger ihop och det helst under en längre tid. Och så ska helst personerna utvecklas under tidens gång och så ska det förflutna knytas ihop med nutiden. Här blev jag väldigt förtjust i tonen, hur Westö lyckas berätta med både tonåringens röst och med den äldre mannens. När han beskriver hur den mycket unge mannen blir kär första gången, kan jag inte bestämma mig för om det är kitsch eller vackert, men berörd blir jag och smälter gör jag.
Det var som om någon öppnat en dörr i min bröstkorg och bakom dörren fanns en ny himmel, en helt ny världsrymd.
Westö berättar en historia om ett osedvanligt långlivat och sammanlänkat gäng, där de flesta av dem känner varandra sedan 10-årsåldern. Deras vänskap utvecklas, förändras och koalitionerna mellan dem får olika förtecken under årens lopp. Berättaren, märkligt nog utan namn, lär som barn känna den rika och prominenta familjen Rabell, där han blir nära vän till sonen Alex och senare kär i dottern Stella. Berättaren kommer från enklare familjära förhållanden men blir ändå insläppt in i familjen Rabells innersta krets och tillbringar mycket tid hos dem, både på somrarna ute på landet och resten av året inne i stan. Med Stella för han livet igenom ett så kallat on-off-förhållande, något som inte direkt uppskattas av Alex. Runt omkring dem finns vännerna. Den ganska endimensionellt skildrade odräglige och brutale Jan-Roger, som från början till slut är ett riktigt osympatiskt rötägg. Krister, barndomsvännen som däremot rymmer nästan hur många bottnar som helst. Både att han går från hackkycklig till präst och att han som nyskild kommer ut som homosexuell, känns logiskt och trovärdigt. Och så har vi Linda Vogt, som spelar en viktigare roll i gängets historik än vad hon hade önskat sig.
Det finns ett tydligt klassperspektiv i romanen och det det blir flera gånger uppenbart att den som har pengarna är den som har makten. Därmed inte sagt att det alltid är den som är lyckligast. Vem som är lycklig, är svårt att säga. Att vara himlastormande lycklig livet igenom är få förunnat och det blir tydligt under berättelsens gång.
Jag har längtat efter dig i sjutton år, sa jag. Det är patetiskt och pinsamt och ändå kan jag inte låta bli. Men….
Jag tystnade, för jag kände mig plötsligt osäker på vad jag ville och vågade säga. Stella höll kaffemuggen med båda händerna och förde den till läpparna samtidigt som hennes blick mötte min utan att väja.
Men vadå? frågade hon.
Frågan är vad vi riktigt längtar efter när vi längtar efter varandra, sa jag.
Som att vi längtar efter oss själva såna som vi en gång var? Och inte alls efter varann?
Till exempel, sa jag. Eller att vi har ett sug efter mer av det som gjorde förfärligt ont.
Romanen utspelas i Helsingfors svensktalande kretsar och berättaren är född några år tidigare än jag, förmodligen jämngammal med Westö själv. Jag är imponerad av de tydligt satta tidsmarkörererna och kan särskilt relatera till Imperiet-konserten som han besöker med Stella samt den gamla Imperiet-basisten Christian Falks sommarprat som sändes 2014, strax efter att han själv gått bort i cancer. I efterhand är jag förvånad över att jag aldrig blev irriterad på huvudpersonens letargi, att han liksom aldrig kom igång med sitt liv. Han är en motvillig lärare i grunden ointresserad av elever, en one-hit-wonder som författare och han lyckas aldrig glömma Stella så mycket att han kan bilda en egen familj. Han känner sig främmande inför sina föräldrar och beter sig allt som oftast som ett UFO mot dem, men försöker vara en god son när de är gamla. När mamman dör, magasinerar han hela hennes bohag, eftersom han inte vet vad han ska göra med det, vilket jag tolkar som hans oförmåga att ta tag i saker och fatta beslut. Och kanske ett tecken på att han inte tog tag i deras relation och frågade om det där han så gärna hade velat veta.
Finlandssvensken Kjell Westö är född 1961 och debuterade 1986 med diktsamlingen Tango Orange. Tio år senare fick han sitt genombrott med romanen Drakarna över Helsingfors som är den första i en serie fristående romaner om Finlands huvudstad. Jag har aldrig tidigare läst något av honom, men det kommer jag att förmodligen att göra framöver.
Författare: Kjell Westö
Titel: Den svavelgula himlen
Utgivningsår: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: svenska
Betyg: 4+ / 5