Henrik Bromander: Skymningstid
Min tid med Henrik Bromander roman “Skymningstid” beskriver jag med pilar. (Och varför pilarna får eget liv när de dyker upp på bloggen, är jag inte människa till att räkna ut – ni får helt enkelt leva med att de har olika utförande. Det som räknas är riktningen de pekar i!)
→ Jag köpte boken i höstas i Göteborg. Jag tror att det var på Akademibokhandeln vid Järntorget, men har inget minne av varför jag valde just den. Det kan ha varit så att det var den fjärde i “köp fyra, betala för tre”, men helt säker är jag inte.
↓ När jag plockade upp den från bokvagnen och läste “svenska samhällsbygget”, “högerextrem gruppering” och “sovjetisk ockupation” på baksidan, undrade jag om jag hade varit full på akademibokhandeln eller om jag inte hade läst ordentligt på baksidan. Att jag inte minns, beror definitivt inte på alkohol, så det måste ha varit alternativ två.
← Full av onda aningar började jag läsa…
↗ … men det var inte alls lika illa som jag befarat. Det var till och med riktigt intressant. Jag blev allt lite engagerad i både säkerhetspolisen Monika Nilsson och i officeren Gunnar Björk. Men om vi ska vara ärliga var det väl kanske inte deras politiska/jobbmässiga samröre som engagerade mig mest. Jag blev mer intresserad av Gunnars finska fru Heidi och Monikas tankar om sin familj, maken Bengt och dottern Majken.
↑ Henrik Bromander har en gedigen kunskap om Sverige på 70-talet och om det politiska spelet. Och jag tycker att man känner tidsandan – de handlar på EPA, de äter apelsinfromage och tittar på Sveriges magasin med Lasse Holmquist.
↖ Tyvärr strapatserade Henrik Bromander mitt intresse för militäriska aktioner, sprängningar, inbrott, vapen, rån och överfall å det grövsta. Jag förstår att de är nödvändiga för att driva berättelsen framåt, men om han hade frågat mig, hade jag sagt att över 400 sidor är för det han vill berätta bara är för mycket. Det skulle gott och väl ha räckt med 200 om han inte förlorat sig i kpistar, provsprängning av bomber och dragit ner lite på skildringarna av mossa och fågelfjädrar.
↓ ↓ ↑ Kvinnoporträtten, vi måste prata om kvinnorna. Mest stereotypt beskriven är Ramona Malm: rumänsk, fascistisk, snyggt men pråligt klädd, mörk, starkt sminkad, ganska fet, målmedveten och sextokig. Hennes diametrala motpart är Heidi: nordiskt vacker, blek, spröd, sjuk och självmordsbenägen. Det finns inga tvivel om vem vi ska ha sympatier för, om man säger så. Monika driver handlingen framåt och jag tycker att hon är den som är mest nyanserat beskriven. Hon får både vara grymt trött på man och dotter och i ett senare skede övertygad om att allt kommer att gå bra eftersom hon och mannen drar åt samma håll.
→↗ Nu är det ju verkligen inte Henrik Bromanders fel att jag är mer intresserad av relationer än av vapen. Och han kan absolut inte lastas för att jag inte har vett på att läsa baksidestexten innan jag köper böcker. Men han borde hyllas för att jag faktiskt inte behövde mer än en vecka för att läsa samtliga 425 (+ författarens anmärkning på ytterligare en sida) och för att jag inte fick en enda mardröm, det brukar jag få om min lektyr är för blodig.
Vem ska läsa “Skymningstid” då, om det nu inte var min bok? De som är intresserade av europeisk politik under efterkrigstiden och de som är förtjusta i politiska konspirationsteorier från högsta ort ska absolut läsa den här. Och så de som gillar vapen och militärisk drill, förstås. De kommer alla att få sitt lystmäte, det kan både Henrik Bromander och jag garantera.
Författare: Henrik Bromander
Titel: Skymningstid
Utgivningsår: 2021
Förlag: Weyler
Språk: svenska