Carmen Korn: Zeiten des Aufbruchs

Åh, vad glad jag blev när jag hittade den andra delen av Carmens Korns Die Jahrhundert-Trilogie på loppis! Jag läste den första delen Töchter einer neuen Zeit om barnmorskorna Henny och Käthe och deras väninnor Lina och Ida för ganska länge sedan och jag gillade att den utspelar sig i Hamburg och att det i princip var nutidshistoria. Sedan glömde jag bort den, men när jag såg omslaget på del två i serien, kände jag genast igen den och blev supersugen på att återstifta bekantskapen med de fyra kvinnorna. Jag betalade gladeligen 2€ för att få ta med mig dessa drygt 600 sidor hem.

Som väl var inleddes boken med en lista på de viktigaste personerna, så det gick snabbt för mig att kliva in i historien igen. Det var fortfarande mycket lokalkolorit och de snackades till och med “hamburger platt” mellan varven. Det är charmigt med dialekter i bokform, om man förstår dem och det passar. Check på båda, i det här fallet! 

Jag var glad att Henny och Käthe hittade tillbaka till sin vänskap, att Rudi kom hem från fånglägret i Ryssland, att Ida och Tians dotter växte upp till en klok och vacker kvinna, att Lina och Louises bokhandel gick så bra och att pensionatsvärdinnan Guntes hjärta tycktes rymma hur många vilsna existenser som helst. Det kändes lite som att komma hem, faktiskt.

Men efter ett par hundra sidor började det hela att tappa fart. Det som jag tror hände, är att Carmen Korn själv blev alldeles förtjust i sina figurer, att hon inte stod ut med att något hemskt hände dem. Några små kriser dök upp då och då, men de avvärjdes alltid och ingen av the inner circle blev allvarligt skadade. När Hennys ansträngande mor Else hunnit bli så gammal att det inte längre var möjligt, aka trovärdigt, att hålla liv i henne längre, fick hon dö stilla framför sin älskade TV. När en (på den tiden förbjuden) homosexuell kärlek hotas av en kränkt far, försvinner han precis lagom i sista stund utan att ha gjort sonen någon större skada. När en stackars kvinna har svårt för att bli gravid får hon efter tolv år kantade av missfall äntligen en frisk och välskapt son. 

Jo, Carmen Korn, det är ju fint och så och jag tror att jag förstår hur du tänker. Men herregud, så tråkigt det blir att läsa! Och när jag har tråkigt, då är jag inte nådig. Då börjar jag skärskåda texten och märker att den faktiskt är ganska simpelt uppbyggd. Alla händelser är kronologiskt ordnade och alla huvudpersoner har stabila personligheter som varken utvecklas eller förändras särskilt mycket under tidens gång. Det är inte bara tråkigt, det är dessutom osannolikt! 

Om jag minns rätt, började den förra boken runt år 1900 och slutade någon gång strax efter krigsslutet. Den här börjar 1949 och slutar 1969, så det finns åtminstone 31 år kvar på århundradet för den tredje delen Zeitenwende att fördjupa sig i. Men vet ni vad? Trots en mega cliffhanger, så struntar jag i att läsa den. Jag vet ju redan nu att Carmen Korn inte kommer att utsätta sina romanfigurer för mer än på sitt höjd ett getingstick eller kanske ett anfall av åksjuka. När det blir dags för den äldre generationen, alltså Henny, Käthe, Lina och Ida, att dö – för inte ens Carmen Korn kan låta dem bli hundra år allihop! –  så kommer de att göra det med frid i sinnet och med sina anhöriga runt sig. Och ni hör ju, hur rafflande det låter? 

Undrar ni nu varför jag är generös nog att ge Zeiten des Aufbruchs en trea och inte en två eller en rentutav en etta? Jag erkänner: jag ÄR väldigt förtjust i lokolkoloriten och nutidshistorien. Åtminstone på de första 200 sidorna… 

---

Författare: Carmen Korn

Titel: Zeiten des Aufbruchs

Utgivningsår: 2017

Förlag: Kindler

Språk: tyska

Betyg: 3/5