Golnaz Hashemzadeh Bonde: Naturliga beetenden
En kort roman på 180 sidor brukar jag läsa på ett litet kick. Men Naturliga beteenden av Golnaz Hashemzadeh Bonde var jag tvungen att dela upp på flera sittningar, eftersom det slet på själen att läsa. Jag gosade in mig i en filt och tände flera levande ljus på balkongen för att orka mig igenom.
Golnaz Hashemzadeh Bonde har tittat närmare på ett verb vi inte ens har på svenska: det som mödrar gör när de är just mödrar. På tyska heter det “bemuttern” och kan användas i alla sammanhang där någon tar hand om någon på ett särskilt omsorgsfullt eller noggrant sätt. Vi får följa Lily som i vartannat kapitel i nutid just blivit mor och i vartannat kapitel är ett barn till en mor som saknar förmågan att “bemuttern”. Jag jobbade under många år som socionom med nyblivna mödrar som inte alla gånger visste hur det gick till att “bemuttern” ofta för att de som Lily hade få erfarenheter av det. Jag är själv mor och förstås också dotter, så det gick in i hjärtat på så många plan att det var svårt att stå ut.
Lilys mamma är sjuksköterska och själva omvårdnadsaspekten är inte helt främmande för henne. Hon ser också till att Lily har mat, rena kläder och hon skaffar henne till och med en katt i en stund av insikt. Jag tror att hon i korta stunder förstår att man inte kan lämna ett så litet barn som Lily ensam så gott som varje eftermiddag efter skolan och på nätterna. Ett oengagerat telefonsamtal från mamma på jobbet räcker liksom inte till. Men Lily kämpar på och försöker att inte kräva något av den utarbetade modern utan klara sig själv och i bästa fall hjälpa till hemma. Av förklarliga skäl går det inte alltid så bra.
“Nu såg mamma rakt på henne och hennes blick var så stark att Lily fick anstränga sig för att inte titta bort. Den fäste tag i Lily, som sugkoppar mot hennes hud. Det kändes som att mamma såg henne, såg henne för första gången. Det brukade kännas så när mamma var sådan här. Det brukade kännas just så, som att hon såg Lily men inte bara hennes kropp utan hela hennes varande. Att Lily var Lily, och att hon var Lilys mamma och att de var sammansatta. Att de tillsammans var något som det inte gick att slita blicken ifrån.”
Jag misstänker att mamman är bipolär och pendlar mellan den intensiva närvaron som Golnaz Hashemzadeh Bonde beskriver ovan och att inte alls vara med i matchen. Det är förstås förödande för ett litet barn utan några som helst andra vuxenkontakter. När Lily själv blir mor försöker hon att enbart ge sitt barn det som hon själv fick när hennes egen mamma var som mest närvarande.
“Mamma. Det var första gången någon sa ordet. Sa ordet om henne. Du är ju hans mamma. Hon såg ner mot honom. Lyssnade mot de tunna andetagen. Det var hon som var hans mamma. Hon ville känna att det var något bra. Hon ville kunna viska det till honom, som ett löfte. Jag är din mamma. Men det var tvärtom, det kändes som ett svek. Livets allra första dag, och han hade redan gjort en förlust.”
Men jag tackar Golnaz Hashemzadeh Bonde av hela mitt hjärta att hon lät en strimma hopp lysa in på slutet, annars hade det blivit outhärdligt. Jag tänkte på det där med att det aldrig är försent för en lycklig barndom. Det är inte heller för sent att bli “bemuttert” när man själv blivit just mor, eller i all synnerhet inte då.
Författare: Golnaz Hashemzadeh Bonde
Titel: Naturliga beetenden
Omslag: Sara R. Acedo
Utgivningsår: 2022
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: svenska
Betyg: 5/5