Curtis Sittenfeld: Systerland
Det är svårt att skriva om böcker som man gillar. Alltså “gillar” som i “man vill-ta ledigt-från-livet-till-man-läst-klart”-gillar. Temana i Systerland är tvillingar, som jag alltid är attraherad av vilket kan bero på att jag är mamma till ett tvillingpar, och klärvoajans, vilket däremot vanligtvis inte triggar igång mitt intresse. Men Curtis Sittenfeld är Curtis Sittenfeld och vad kan gå fel, liksom? Ärligt talat kan jag på rak arm inte komma på något tema som hon inte skulle kunna få intressant, även om jag skulle tveka på allt där djur spelar för stor roll. Tänk “Mannen som kunde tala med hästar” så vet du vad jag menar.
Enäggstvillingarna Kate och Vi har inte världens bästa familjära start ute på den amerikanska landsbygden. Mamman är permanent deprimerad och pappan har ingen aning hur han ska hantera situationen och väljer att inte se och att tiga. Tvillingarna har inget val, de tar hand om sig själva, matlagningen, mamman i den mån hon låter sig tas om hand och hanterar livets utmaningar så gott de kan. Kate och Vi har dock helt olika strategier för att manövrera sig fram och är ganska ensamma i livet. Det klärvoajanta draget gör den vuxna Kate sitt bästa för att dölja, till och med få bort ur sitt liv, medan Vi använder det för att försörja sig. Kate är romanens jag-berättare men läsarens sympatier och förståelse ligger inte alltid bara på hennes sida. Vi är för det mesta totalt annorlunda än sin syster och reagerar också annorlunda på de flesta situationer, men man förstår henne och det gör henne inte osympatisk, bara just annorlunda.
“Om någon hade frågat mig när jag gick i grundskolan skulle jag aldrig ha hävdat att Vi var min bästa vän. Jag skulle kanske inte ens ha sagt att jag tyckte särskilt mycket om henne. För det första var jag osentimental när jag var liten, och för det andra hade jag inget att jämföra med. Gillade jag att bo i Missouri? Tyckte jag att det var kul att ha öron?”
När berättelsen tar sin början är Kate och Vi vuxna, de bor i samma stad, de tar hand om sin åldrande pappa tillsammans men lever annars väldigt olika liv. Kate lever i ett kärleksfullt äktenskap där mannen gör en universitetskarriär medans hon själv är en småneurotisk hemma-mamma till två små barn. Vi dejtar kvinnor, håller föredrag och är någon sorts orakel som inte alls har något emot att figurera i media och förutsäga när nästa jordbävning kommer att äga rum. Just denna rädsla för en jordbävning, är det som ställer Kates och Vis liv på ända och ger romanen sin ram.
“Vi mosade cigaretten onödigt energiskt i en röd porslinsskål som redan innehöll minst tjugo fimpar. “Uppriktigt sagt har affärerna inte gått något vidare på sista tiden, så om inte annat så borde det här ge mig lite nya kunder. Folk värdesätter helt enkelt inte sitt andliga liv. när det är dags att skära ner på utgifterna lägger de ändå fem dollar på en latte men inte en cent på att ge näring åt sin egen energi.” “
Kate försöker hantera sin rädsla för att Vi ska ha rätt angående jordbävningen samtidigt som försöker hon stå ut med tanken att Vi skulle göra sig till åtlöje för hela nationen, om hon har fel. Jeremy, hennes annars väldigt förstående man, kan inte förstå att Kate påverkas av det som han i princip tycker är ovetenskapligt dravel. Det blir grannen, hemmapappan Hank, som blir Kates bollplank i den svåra situationen som uppstår.
“Hank och jag hade varit vänner i lite mer än två år, vilket inte var så länge, men vi hade träffats nästan varje dag under den tiden, och på sätt och vis visste han mer om mitt vardagsliv än Jeremy. Men varje gång Hank och jag hade närmat oss något som kunde ha lett in ämnet på synskhet, min synskhet – samtal om våra familjer eller barndomen eller hemligheter, till och med om övernaturliga fenomen en eller ett par gånger – hade jag alltid låtit tillfället att berätta det för honom gå mig förbi. Jag hade föreställt mig att jag omedelbart skulle önska att jag kunde ta tillbaka bekännelsen. Den senaste person jag hade avslöjat sanningen för var Jeremy, för att jag hade tyckt att jag var skyldig honom det. Men om jag nu inte skulle gifta mig med Hanks, var det då för mycket begärt att jag ville att han skulle se mig som en normal människa?”
Upplösningen är minst sagt överraskande, men inte på minsta vis ologisk eller osannolik. Det är bara det att vi med mindre utvecklade plot-hjärnor än Sittenfeld (förmodligen 97,3% av jordens befolkning) inte kan tänka ut, hur man får ihop det så extremt bra på slutet.
Mitt tips: Läs den!
Författare: Curtis Sittenfeld
Översättare: Helena Hansson
Titel: Systerland
Utgivningsår: 2014
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: svenska
Betyg: 4,5 / 5