Livet på landet enligt Dörte Hansen
Bättre än såhär blir det inte. Dörte Hansen är helt enkelt en mästare på att skildra små, vanliga liv i norra Tyskland.
Dörte Hansen är född 1964, kommer själv från den del av Tyskland som hon skriver om och har med Broder givit ut sin fjärde roman. Och hon har gjort det igen: skrivit en roman som fick mig att både skratta och gråta. Eller snarare le och torka ett par tårar, men ändå!
Dörte Hansen debuterade 2015 med Altes Land (på svenska heter romanen Körsbärslandet) och man skulle nog kunna säga att hon redan där etablerade sig som en av mina tyska favoritförfattare. Och inte bara min, utan hon har blivit överöst med en massa priser som till exempel “Lieblingsbuch des unabhängigen Buchhandel”, Rheingau Literatur Preis och Grimmelshausen-Preis* och jag tror att alla fyra dessutom hamnat på tidskriften Spiegels bestsellerlista. Hon älskas alltså både av kritiker och läsare och det är verkligen en bedrift.
Jag tycker att Dörte Hansen lyckas med konststycket att beskriva det nordtyska sinnet så som jag också uppfattar (och uppskattar!) det: det är inte vad du säger som räknas, utan vad du gör.. Landskapet har en karghet som smittar av sig på dess invånare och människorna är fåordiga. Det betyder inte att de är utan känslor, utan bara att de inte visar dem i första taget. Jag vet inte om det tyska ordspråket “Nicht geschimpft ist genug gelobt” (ungefär “inget skäll är nog som beröm”) kommer från Dörte Hansen-landet men det känns faktiskt så.
Dörte Hansens aktuella roman Broder handlar om ett tvillingpar, Henning och Broder, som växer upp på en större bondgård i norra Tyskland. Det är allmänt vedertaget att det bara är den sonen som tar över gården som räknas. Så är det på Bahnsen-Hof där Henning och Broder föds och så är det på alla andra gårdar runt omkring. En son tar över, de andra sönerna (och döttrarna!) har inget att hämta utan får se sig om efter alternativa livsvägar.
På Bahnsen-Hof är det den förstfödde tvillingen Henning som tar över och Broder blir veterinär som först specialiserar sig på hästar men sedan halkar in på andra stora djur, som kor och grisar. Ofta får han hoppa in och hjälpa sin bror när en kalvning går på tok eller när det ska vaccineras. Vi förstår redan tidigt i berättelsen att de inte alltid är så enliga som man skulle kunna tro men där beter de sig som landskapet kräver: (ord)kargt.
Det är långt till Bullerby från Bahnsen-Hof. Det här är en modern bondgård med mjölkproduktion och robotar som mjölkar och det är både Henning och dottern Maibritt nöjda med. Och stolta över! PÅ Bahnsen-Hof har minsann inte tiden stått stilla och det är en dotter som kommer att ta över efter Henning. Den gamle bonden Pauls dagliga turer i ladugården, där han lägger hand på korna för att se hur de mår, är totalt onödiga enligt Henning. Det gnisslar mellan generationerna, skulle man kunna säga.
När Broders veterinärstuderande dotter Claire praktiserar hos sin far i ett par veckor, gnisslar det även där. Claire tycker inte att hennes far utövar yrket med rätt moral. Hon är besviken och vill hoppa av studierna. Broder är chockad och blir förstås ledsen, men har svårt att säga det – förstås. Han har lättare att visa kärlek och omsorg för din gamle hund än för sin dotter även om han inte alls älskar henne mindre.
Den som berör mig mest är ändå Hennings fru Ellen. Hon, som enligt sin syster har “bykompetens”, är den som sliter mest och klagar minst. Att veta hur man uppför sig i en by är då sannerligen inget som kommer gratis, inte ens för Ellen. Hon har det fulla ansvaret för hushållet och tog hand om barnen när de var små, har fasta uppgifter på gården och gör sitt i de föreningar och sociala strukturer som hör byn till. Numera tar hon utan att knota hand om sina gamla svärföräldrar. Hon gör helt enkel allt det som förväntas av en bondmora i hennes position. Men när hon närmar sig sextio och plötsligt får mer tid över eftersom en del av hennes uppgifter på gården tas över av tekniken, börjar hon fundera. Hur blev livet? Och hur vill hon ha det framöver? Jag känner så mycket för henne, förmodligen för att det också i mig bor en liten Ellen.
Jag har tyckt om alla Dörte Hansens romaner och varje gång tänkt “det här är hennes bästa” men jag tror att sanningen ligger i att hon varje gång lyckas få mig att känna mig berörd på djupet. Att objektivt säga vilken roman som är bäst är som att säga vilket av sina barn man älskar mest: omöjligt och totalt onödigt. Det är ingen tävling, alla finns till på sina egna villkor.
Du måste inte välja vilken roman du ska läsa. Svaret är: läs allihop!
Här har jag förresten skrivit om Mittagsstunde och Zur See . Klicka gärna in och läs!
*I ärlighetens namn, har jag ingen som helst koll på de här nämnda priserna. Jag läste helt enkelt på och namedroppade lite lagom nonchalant. 😉
Författare: Dörte Hansen
Titel: Broder
Omslag: Sabine Kwauka
Utgivningsår: 2026
Förlag: Penguin Verlag
Språk: tyska
Betyg: 5/5