Jonas Gardell: Till minne av en villkorslös kärlek

Med tanke på att Gardell överallt bett om att slippa spoilers, ska jag försöka att hålla mig till det, men jag hoppas att det är okej att avslöja så mycket att han använder sig av ett spännande grepp att få en självbiografi att bli mer objektiv och litterär.

Jonas och jag är i princip uppvuxna tillsammans, eller åtminstone under samma tid. Han är visserligen lite äldre än jag, bög och har rötter i frikyrkomiljö, men jag kände ändå alltid igen mig i hans skildringar av vårt liv; ett evigt slipande i träslöjden, fluortanter och mellanmjölk. Från och med hans romandebut “Passionsspelet” 1985, läste jag allt och älskade det mesta. Åtminstone fram till slutet av 90-talet, då jag kände att vi inte hade mer att säga varandra. Eller rättare sagt, Jonas och jag hade utvecklats åt olika håll. Jag gjorde slut och jag skulle kunna ha sagt “det är inte du, det är jag” men i litterära förhållanden blir man inte avkrävd några förklaringar. Det är helt okej att utan vidare kommentarer ägna sig åt annan läsning. Med triologin “Torka aldrig tårar utan handskar” 2012 så fick vårt förhållande en nystart, och sedan dess är vi i fas igen.

Sedan ett par månader lyssnar jag gärna på podden Mark & Jonas, där Jonas pratar om högt och lågt med sin man Mark Levengood. Och podden gjorde mig väldigt intresserad av att läsa “Till minne av en villkorslös kärlek”.

Utan att tveka betalade jag  249:- för den nyutkomna inbundna boken istället för att vänta på pocketupplagan och det “tag fyra, betala tre”- pocketerbjudande som jag annars brukar köpa. Det säger något om hur laddad jag var att läsa dessa 552 sidor. Och om man är så laddad är det som bäddat för en besvikelse, eller hur? Särskilt som Jonas och mitt förhållande under de senaste åren varit rätt mycket av och på, liksom. Det var med något av “skräckblandad förväntan” som jag satte igång. Efter en kort irritation och en omorientering efter de första femton sidorna, så var jag ohjälpligt fast. Fast i det där allmängiltiga som alla vi 60-talets barn känner igen oss i, men också fast i det som var Jonas Gardells alldeles specifika, unika familj. Fast i Gardells egna upplevelser och erfarenheter, det som gjorde ont och det som gav trygghet. Kärlek och svek, sanning och lögn, allt det där som utgör ett människoliv.

“I familjen Gardells Opel används naturligtvis inga säkerhetsbälten. Säkerhetsbälten används knappt i några bilar under 60-talet och det tidiga 70-talet. Från decennieskiftet har det blivit obligatoriskt med säkerhetsbälte i framsätet, men att man måste använda dem blir lag först 1975. Det kan till och med gå prestige i att inte använda säkerhetsbälten och man använder argument som “Om något händer måste jag kunna ta mig ut”, “Jag är en så pass rutinerad förare att jag inte behöver använda bälte” och “Jag känner mig strypt av en sån där.””

“Serveringen ligger en trappa upp. Barnen får välja mellan wienerbröd och mazarin, och dagen till ära får de varsin läsk. I vanliga fall skulle de ha få dela på läsken alla fyra. Innehållet i en 33 centiliters-glasflaska skulle ha delats upp i fyra glas av ett av barnen. Regeln säger att det barn som delar väljer sist. Hade de varit hemma hade de använt linjal. Barnen är en smula förvirrade. Enda gången på hela året de får dricka varsin hel läsk är på julafton, då de får varsin Julmust och när de provianterar inför sommarvistelsen i den norska gränsstaden halden, då får de varsin Solo, en apelsinläsk. Men nu plötsligt är det det som om inga regler längre gäller. Deras pappa har gått ifrån dem och de har fått varsin läsk. Allting är overkligt.”

Romanen handlar alltså om Gardells familj och uppväxt. Jag känner igen mig, mycket av det han nu beskriver har i annan form bearbetats litterärt tidigare. Den här gången är det ett mer renodlat projekt om familjen Gardell och främst är det ett porträtt av modern Ingegärd, hon som så villkorslöst älskade.

Jag är så tacksam att Gardell inte bestämde sig för att skriva sin familjehistoria som ung man utan att han väntade till han hunnit bli över 50 och själv förälder. Det är på sina ställen surt och beskt, men han lyckas ändå undvika att låta bitter. Med bävan undrar alla vi föräldrar hur våra barns eftermäle kommer att låta. Jag hoppas att de minns och sätter värde på att vi gjorde så gott vi kunde. Det kan vi även utgå från att Jonas Gardells föräldrar gjorde. Så gott de kunde, i den situationen och på den tiden och i den miljön de hörde hemma. Det känns som om Gardell idag är både vidsynt och generös nog att kunna se det.

Författare: Jonas Gardell

Titel: Till minne av en villkorslös kärlek

Utgivningsår: 2018

Förlag: Norstedts

Språk: svenska

Betyg:  4 / 5