Sarah Perry: The Essex Serpent
“The Essex Serpent” är skriven av Sarah Perry, som enligt en bokrecension jag läst benämns som nutidens Jane Austen. Stora ord för en relativt ny författare (detta är hennes andra skrivna hyllade roman). Dock lockade det tillräckligt för att några dagar senare välja ut just denna bok att beställa hem. Likt Jane Austens romaner utspelas även ”The Essex Serpent” i England under 1800-talets senare hälft. Viktorianska erans charm är svår att motstå men vad som gör denna roman tilltalande är snarare den rebelliska andan. Handlingens huvudkaraktär är nämligen Cora Seaborn, en nybliven änka som kluvet sörjer sin bortgångne man men som samtidigt förälskar sig i sin nyfunna frihet.
”’And is Cora well?’
’I’ve never seen her happier, though sometimes she remembers she ought not to be, and puts on her black dress, and sits in the window looking like an artist’s idea of grief.’
Tillsammans med sin son Francis och väninnan Martha lämnar de societetslivet i London för den uppfriskande naturen på landsbygden. Coras väg korsas med pastorn William Ransomes när hon får höra rykten om den ökände ormen i Essex. Williams kunskap om Essex driver dem samman och hon blir snabbt uppslukad av mysteriet om ormen. Det skulle vara för enkelt att skriva att boken handlar om dragkampen mellan religion och vetenskap, eller snarare dess dynamik. Samtidigt är den närvarande på ett vackert filosofiskt plan genom hela boken, på ett sådant självklart vis. Cora ses som en ovanlig kvinna och en naturalist, vilket påstås vara det senaste modet för societetens kvinnor. Med en förkärlek till Mary Anning (en brittisk fossilsamlare och paleontolog) utforskar Cora Essex och letar efter svar gällande monstret till orm. William blir snabbt hennes kompanjon och de diskuterar livet med en underhållande och spännande intensitet.
Vänskapen som växer fram mellan dem är vacker och tillitsfull. Trots att det utmanar varandra på sätt de inte tidigare upplevt, har de en djup respekt för varandra. Även om en som läsare starkt känner av kemin mellan dem och den potentiella sexuella spänningen som lurar mellan raderna, så är det inte en urvattnad stereotypisk relation. Williams fru Stella blir inte ett svartsjukt offer, de slits inte tröttsamt i konflikten mellan passion och långvarig kärlek, och förälskelsen har inte främsta fokus. Boken utforskar karaktärernas känsloregister utan plattityder, vilket ju generellt är uppfriskande, men speciellt här i kontrast till bokens historiska kontext. Här är ett utdrag från deras brevväxling, Will skriver till Cora:
“Since you’ve been gone I’ve been reading like a student. I hope you don’t think I’m too proud to sift over my thoughts, to order them. What does Locke say? We are all short-sighted. I think more than ever I need glasses with lenses three inches thick.
I won’t accept that my faith is the faith of a superstition. I suspect you despite me for it just a bit – and I know your doctor does! – and I almost wish I could deny it to please you. But it’s a faith of reason, not darkness: the Enlightenment did away with all that. If a reasoned creator set the stars in their place when we must be capable of understanding them – we must also be creatures of reason, of order!
Cora, there is more – there is more besides the counting of atoms, the calculating of the planet’s orbit, counting down the years until Halley’s Comet makes its return – something beats in us beside the pulse.”
Cora, som är uppvuxen inom societeten, njuter av långa smutsiga promenader i naturen och att släppa alla krav gällande utseende. Hon beskrivs inte som vacker, varken av henne själv eller andra, utan hennes intellekt står i fokus. Det innebär inte att hon ej uppvaktas eller beskrivs som åtråvärd (shoutout till hennes polare Luke), utan hon tillåts helt enkelt vara komplex. Det gäller även hennes kompanjon Martha, en aktivist som organiserar sig i bostadskrisen. Samtidigt som boken präglas av feminism och klasskamp finns det drag av magisk realism. Jag måste erkänna att jag inte är så familjär med genren magisk realism (har dock förstått att det är något jag borde läsa mer av).
Det som snarare pockar på min uppmärksamhet är porträtteringen av Coras son Francis. En ung kille som idag förmodligen hade blivit diagnostiserad att befinna sig någonstans på det autistiska spektrat. Det är förmodligen oundvikligt att fundera över om det är att föredra för Francis att växa upp på det sättet han gjorde i det viktorianska England, eller om nutidens samhälle hade kunnat erbjuda bättre förutsättningar. Det är även tillåtande och skönt hur en som läsare får ta del av hur Cora kämpar med att knyta an till sin son, identifiera sig med modersrollen och samtidigt utmana förväntningarna samhället har på kvinnor. Det jag gillar med boken är att den utforskar många teman, ger plats för flera karaktärer att utvecklas (fler än de som nämnts) och samtidigt känns den inte alls spretig.
“The Essex Serpent” är en väl bearbetad roman som, trots att den tyvärr faller platt sista tredjedelen av boken, levererar. Jag ska inte sticka under stolen med att jag hade önskat ett starkare slut för karaktärerna och historien i sig, men samtidigt blev jag så förälskad i världen som målades upp framför mig att ett svagare slut inte spelade så stor roll egentligen. Mina förväntningar var kanske inte heller så höga med tanke på genrens icke-dramatiska realitet. Alla år av Jane Austen har ändå lärt mig att se det stora i det lilla.
“If you press me to say why I loved him, I can say no more than because he was he, and I was I.
– Michel de Montaigne, On Friendship”
Författare: Sarah Perry
Titel: The Essex Serpent
Utgivningsår: 2017
Förlag: Serpent’s Tail
Språk: Engelska
Betyg: 4/5