Carinas läsår 2018

Jag började föra någon form av primitiv läsdagbok redan när jag var i 16-årsåldern. Jag skrev i regel färre bokstäver om boken än vad författarnamn och titel sammanlagt blev och ofta blev det bara ett ord som fick beskriva hela läsupplevelsen. Jag skrev TRÖG om August Strindbergs “Hemsöborna” när jag gick i nionde klass och året kan ha varit 1981. Det finns en hel hoper med randiga gamla skrivböcker fyllda av min läsning i källaren. Jag kan inte minnas att jag mer än ett fåtal gånger tagit fram något häfte och läst efter att de blivit fullskrivna. Det kan ju bero på att det är näst intill omöjligt att hitta något i dem, eftersom den enda ordningen är kronologisk. Att hitta vad jag tyckte om en speciell bok eller författare första gången jag läste, försvåras av att jag under de första åren aldrig skrev datum eller ens årtal i journalerna. Jag tror att jag varit ganska samvetsgrann med att skriva upp alla böcker jag läst, men det är förstås möjligt att jag missat några titlar under de nästan 40 åren som jag har hållit på. På senare år har jag börjat skriva datum, så jag vet hur många böcker jag läser per år

Lite statistik för året 2018

• Jag läste jag sammanlagt 41 böcker. Vilket faktiskt är extremt få böcker i min värld.

• Författarna var 19 kvinnor och 22 män. En överraskande statistik, eftersom jag verkligen trodde att jag oftast läste kvinnliga författare.

• Språk jag läste på: svenska (35) och tyska (6)

• Författarnas ursprungsländer var: Sverige (26), USA (4), Tyskland (2), Norge (2), Finland (1), Indien (1), Irak (1), Italien (1), Danmark (1), Spanien (1), Georgien (1)

• Årets bästa: Nino Haratischwilli “Die Katze und der General” Den har jag redan bloggat om och jag har inget mer att tillföra. Inget mer än: läs den.

• Årets sämsta: På delad första plats kommer Claes de Faire “Ingen lever i samma familj” och Erika Olofsson Liljedahl “Någonstans brister himlen” Den förstnämnda handlar om en man som tar semester från sin familj och kommer tillbaka på nätterna för att ha överjordiskt sex med frun. Det känns varken trovärdigt eller intressant. Bara just korkat. Urbota korkat. Den andra är ett pekoral om en stackars pojke, hans döda mor, vildsinte far och förlupna syster.

• Årets överraskning : Per-Anders Fogelström “Mina drömmars stad” och de andra fyra i den så kallade “stadsserie”. Ja, jag var nödbedd. Nej, jag hade ingen lust. Och OJ, vad jag bedrog mig! SÅ bra, så otippat. Tack bokklubben att ni fick mig att börja läsa den här klassikern!