Bokklubben läser: Blodsbunden av Augustin Erba
Jag och Carina är, som tidigare nämnt, med i en bokklubb här i Hamburg där vi läser och diskuterar på svenska. Det är inte en uttalad kvinnoseparatistisk grupp, men av en slump (?) är inga män med, vilket jag ärligt talat tycker är ganska nice. Det är väldigt tryggt och intressant att ett gäng kvinnor ses ungefär en gång i månaden och njuter av en trevlig kväll tillsammans. Även om gruppen har över tio medlemmar är det alltid ungefär fem personer som ses, dock är det alltid olika personer. Det är som om alla omedvetet spelar hela havet stormar och att det är en slump vilka som kommer på träffarna. Jag tycker att det är härligt att gruppen på så vis är dynamisk, att det är olika stämningar och uppsättningar av personer och platser varje gång. Denna träff var årets första och sågs vi hemma hos Caroline för att diskutera “Blodsbunden” av Augustin Erba.
Själv var jag länge ganska förvirrad, vem hade valt boken? Vi sitter nämligen med jämna mellanrum och kastar ur oss titlar på böcker vi vill läsa, och jag samlar ihop dem och försöker planera ut dem. Men ingen verkade ge sig tillkänna över bokvalet när det tidigt började viskas om hur bra boken var. När vi väl sågs visade det sig att Lilja valt boken, eftersom hon tidigare läst den och älskat den, men även av en slump haft kontakt med författaren. Det fick oss alla nyfikna och gav ytterligare en spännande dimension till diskussionen. Erba finns ju på riktigt! Och han är dessutom utgiven på den tyska bokmarknaden.
“Blodsbunden” har beskrivits som en självbiografi som lånar från sagovärlden. Det handlar om Amadeus, som vi vartannat kapitel får följa med berättelser från hans barndom, och vartannat om hans vuxenliv som journalist. Det är mycker som är fint med den här romanen. Språket kändes ärligt, direkt och lättläst. En som läsare behövde ej tolka, utan Erba var generös med sina formuleringar. Jag slukade de första 200 sidorna, då det fanns något med den värld Erba beskrev som var oerhört lockande. Mörkt, men lockande. Dock så gick jag lite in i väggen efter ett tag. Ju mer jag började snudda på 300-strecket minskade min läslust drastiskt. Det kändes som om jag redan hade förstått poängen, och den var riktigt bra, men nu räckte det. Jag hade känslan av att 200 sidor till inte skulle göra så stor skillnad eller påverka min läsupplevelse. En ovanlig känsla, men jag valde att lägga ifrån mig boken trots att den var bra. Jag var mätt och belåten, dock fick jag inte riktigt medhåll från bokklubben att mitt beslut var rimligt…
“Det är inte bara en dagbok, sa mormor. Det här är som ett plåster, en kram och en bankbok på samma gång.”
Vi brukar börja våra bokklubbsträffar med att personen som valt boken introducerar den och berättar om sin läsupplevelse innan resten av gruppen i tur och ordning sammanfattar sina tankar. Lilja inledde därmed kvällens diskussion starkt med att ge den 5 av 5 i betyg, då hon blev berörd och älskade att läsa om dessa annorlunda livsöden. Nadia hade inte hunnit läsa ut den ännu, men tyckte den var väldigt spännande och intressant. Carina gav den 4,5 i betyg med motiveringen att hon gärna hade läst en uppföljning till boken och kommer att hålla koll på Erba från och med nu. Hon tyckte att “Blodsbunden” var en fantastisk avslutning för läsåret 2018, då hon läste ut den precis vid jul. Varför boken inte fick en femma var på grund av spermadonator-historien, som “var ett lamt försök att få igång något annat”.
Terese gillade barndomsskildringen eftersom hon gillar att läsa om psykisk ohälsa. Boken fick 4 av 5 i betyg, men fick tyvärr inte fullpott på grund av stundtals klumpiga formuleringar. Terese menade att det ibland kunde störa henne i läsningen när meningar så som “hon är en tyllklänning” kom upp. Var det ett tryckfel? Eller var det menat poetiskt? Hon tyckte inte att det passade in och blev istället så pass irriterad att hon var nära på att sluta läsa direkt. Erba har ett tydligt, rakt språk och därför höll vi alla med om att poetiska utsvävningar inte riktigt passade in. Terese höll även med om att det kändes lite väl krystat med spermadonator-tråden i boken. Därmed menade Lilja på att det snarare kändes trovärdig och realistiskt. “Är det inte det som är livet? Onödiga grejer? Det är ju en del av berättelsen”.
Ja, vi hamnade länge i spermadonator-diskussionen där potentiella situationer diskuterade. Hur skulle du göra om du var Amadeus? Hur skulle du göra om du var frun, Petra? Sen spårade det ur och vi undrade huruvida Carina skulle förhålla sig till om det var hennes man Ludwig som blev förfrågad att donera sperma. Eftersom ingen av oss speciellt gillade detta inslag i boken, och det ärligt talat blev det en sån bisarr konversation, så bestämde vi oss för att lägga ner spekulationerna. Istället berättade Caroline om hur hon blev berörd av Amadeus mamma, hur hon ej kunde skydda sina barn men försökte genom att ljuga för dem. Såklar frågade jag vad som hände med mamman, men blev inte beviljad ett svar. Helt enkelt ett hederligt straff för att jag kaxigt nog valde att inte läsa ut boken, utan jag fick nöja mig med smulorna till ledtrådar att boken hade ett slut, “ett befriande slut”.
Detta ledde oss in på diskussionen om barn och föräldrar. Vi alla blev engagerade i Amadeus förtvivlan, skulle han kunna vara kapabel till att vara pappa? Hur skulle han kunna ta hand om ett barn? Är vi alla dömda till att upprepa våra föräldrars misstag? Kan en ge sitt barn det en själv blev förnekad? Vi funderade kring hur en kan försöka kompensera för sin egna barndom och att det kan vara en läkande process. Det fanns en sån otrolig formulering i boken där Erba verkligen sätter fingret på något centralt hos Amadeus. “Jag har svårt att komma ihåg att jag inte är barnet som gråter.” Ett annat stycke ur boken som jag tyckte var väldigt fint var när Amadeus precis blivit pappa för första gången.
“Värld, vänta in mig, för jag har blivit far. Låt mig få njuta av denna förnimmelse av framtidshopp. Universum, hejda sig. Ge mig andrum. Låt mig få vänja mig vid denna här lilla varelsen som ligger i en genomskinlig säng i plast och plåt och andas av sig själv.”
Vilka kan läsa den här boken? Jo, vi menar på att alla kan läsa den eftersom den sätter igång många tankar och att en kan lära sig mycket av den. Dock enades vi snabbt om att det förmodligen inte är en bra bok att ge bort, utan att en måste välja själv när en är redo för den typen av historia. Alla höll med om att det är en viktig bok som speglar hur det är att växa upp som medberoende och barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Att den normalisering som sker inom hemmet, den maktlösheten och att inte veta, eller kanske ha något annat att jämföra med är historier värda att berätta. Att dessa barn ju sedan växer upp och blir vuxna. Nedan kommer ett stycke från när Amadeus går på sin första dejt med Petra.
“Hon är smart, hon är snabbtänkt och dessutom tycker jag att hon är vacker. Jag blir rädd. Jag är rädd att hon ska vara som min mamma och att det är därför jag känner igen mig när jag är med henne, Jag är rädd att hon ska vara lika trasig som jag. Att det jag tror är förälskelse i själva verket är att våra neuroser är lika. Jag är rädd att jag ska bli kär i henne, att jag ska behöva henne och att hon sedan ska överge mig. Framför mig ser ser jag dem, terapeuterna jag träffat genom åren, hur de säger att jag kanske aldrig kommer att bli trygg; de säger att jag är som porslin, slitstarkt och till synes solitt, tills någon träffar mina svaga punkter och jag går i bitar.”
En annan fråga som kom upp under kvällen var vad det är som gör en bok minnesvärd? Det fanns delade meningar kring den definitionen. Lilja menade att det viktigaste är om den är betydelsefull här och nu, inte om tio år. Eva, som inte hade läst boken, skämtade om att vi måste träffas igen om tio år för att se om den klarat testet! Och vad är det egentligen som är viktigt att minnas, känslan eller handlingen? Oavsett så var detta en lyckad bokklubbsbok som alla uppskattade, med på grund av dess tunga historia är det ingen som förmodligen kommer att läsa om den. Men tja, det är väl inte det som krävs för att en bok ska vara minnesvärd?
Författare: Augustin Erba
Titel: Blodsbunden
Utgivningsår: 2015
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Språk: Svenska
Betyg: Snittbetyg 4,5/5
One Comment
Pingback: