10 svenska romaner du borde läsa om du vill förstå Sverige

Del 2

• Bengt Ohlsson: Hennes mjukaste röst (2007)

Det Bengt Ohlsson kan bättre än alla andra är att få en att tro att han är den han skriver om. Oavsett vem, liksom! Kvinna eller man, ung eller gammal, idag eller för 100 år sedan – det spelar ingen som helst roll: Bengt Ohlsson bär dem alla inom sig. Och han får oss att alltid vilja veta mer och det är knappast möjligt att bli mätt.

• Majgull Axelsson: Jag heter inte Miriam (2014)

Det här är också Sverige: judisk flykting är okej eller åtminstone behjärtansvärt, zigenare däremot är inget vi vill ta i med tång. Så var det i Nässjö i slutet av 40-talet men hur är det i Gislaved 2019? Utan att vilja förolämpa Gislavedsborna i allmänhet, misstänker jag att där har inte heller mycket ändrats. Den här boken har jag läst flera gånger, på svenska och i den fantastiska tyska översättningen av Christel Hildebrandt, och jag minns den mycket väl. Läs den sakta, ta in Miriams livsöde, bit för bit. Tänk, känn och skärskåda dig själv. Se dig omkring. Tänk, känn, skärskåda. 

• Lisa Bjärbo: Djupa Ro (2015)

Får man skriva om självmord, sorg och hjälplöshet för tonåringar? Ja, om man skriver som Lisa Bjärbo, så får man det. Lisa Bjärbo tar sina unga, och även alla andra, läsare på största allvar. Hon störtar oss ner i djupaste förtvivlan, i självrannsakan och depressionens svartaste svart, men hon följer oss även en bit upp igen. Det är inte bara sorgligt, det är också autentiskt och därför uthärdligt. Den här boken lyckas dessutom att vara hoppfull, mitt i all sorg. Det är stor litteratur. Inte bara för unga, utan för alla. 

• Jonas Hassen Khemiri: Allt jag inte minns (2015) 

Titeln skulle kunna beskriva mitt liv, eller min läsning. Den här romanens handling minns jag inte alls, men jag minns sträckläsningen. Jag minns det andtrutna läsandet och jag minns att jag tänkte att den inte är möjlig att översätta. Den är så svensk, men ändå så universell. Jag skulle kunna säga att den beskrivningen stämmer för Jonas Hassen Khemeris  samtliga romaner, om det inte vore så att jag precis läst “Pappaklausulen” och fortfarande processar att jag inte älskade den högt och rent. 

Och jo, “Allt jag inte minns”, den finns visst översatt till tyska: “Alles, was ich nicht erinnere” av Susanne Dahmann. 

• Jessica Schiefauer: När hundarna kommer (2015) 

Tappa andan, knut i magen och tårarna som en klump i halsen. Sällan har väl ett  Augustpris varit så välförtjänt! Det är första förälskelsen, det är utanförskap och en längtan att höra till, det är familjeband och det är en stor tragedi. Och det är fantastiskt bra skrivet och det är dessvärre inte det minsta inaktuellt idag heller. Att läsa den här romanen är att beröras ända in i själen, att förstå men ändå inte acceptera. 

• Helena von Zweigbergk: Totalskada (2018)

Helena von Zweigbergk är vad jag skulle kalla en stabil författare. Hon är alltid bra. Jag kan inte ens påminna mig att ha läst något halvdant av henne. Det är alltid skarpt, hennes beskrivna iakttagelser är som man tror att man ser med sina egna ögon. Det är tänkvärt och det låter en fundera vidare själv. Det är inte färdigtuggat, det finns inga färdiga onda och goda utan det är dynamiskt och det är så bra att jag efter att ha läst “Totalskada” där en familj förlorar allt i en brand, började röja än mer intensivt hemma och försöka att göra mig av med sådant som vi inte behöver. Ju mindre man har, ju mindre ballast. När får man slänga barnens dagis-pyssel? När det blivit rökskadat, förstås, men annars gäller förmodligen aldrig. 

Och så var det slut!

De petnoga och de av er som kan räkna, har förstås märkt att det var elva romaner. Till råga på allt elände finns Lisa Bjärbos bok bara i mitt minne och inte på bilden. Ibland blir ordningen lidande, när man sveps med av den våg som består av lika delar litteraturintresse och nostalgi. Tack för uppmärksamheten!