Selma och jag

Så här i annalkande juletider, tänker jag lite extra på en av mina litterära storfavoriter, nämligen Selma Lagerlöf. Hon har följt mig genom livet, ibland nära och ibland lite på avstånd. 

Sommaren 2015 hjälpte jag mina föräldrar att röja ur vardagsrummet, eftersom det veckan därpå skulle komma hantverkare och renovera en läckande vattenledning. Vi bar glas, porslin, spritflaskor och böcker från vardagsrummets helväggstäckande ekhylla och fördelade dem över större delen av huset. När jag lade mammas läderinbundna Selma Lagerlöf-serie i en låda, råkade jag säga: “Det här är det enda jag vill ärva!”. Mamma tittade förvånat upp från den lådan hon höll på med och sa: “De kan du ta med en gång- jag tänker inte läsa dem igen!”

Mamma hade köpt Selma Lagerlöfs samlade verk i läder på avbetalning, när hon började jobba någon gång i mitten på 50-talet. Jag gissar att hon fick betala ganska länge från sin sjukvårdsbiträdeslön innan hon var skuldfri, men hon gav sina barn en aldrig sinande ström av berättelser. När jag låg sjuk som barn, fanns det alltid Selma Lagerlöf att tillgå och jag läste “Anna Svärd” och “Charlotte Löwensköld” med samma förtjusning som jag läste Wahlströms Kitty- och Lotta-böcker. I tonåren gjorde jag dock slut med Selma, efter att i trean på gymnasiet tvingats läsa en “Herrgårdssägen” och till den milda grad retat upp mig på det orealistiska i att någon blir levande begravd och sedan väcks till liv av fiolspel.

När jag många år senare jobbade som svensklärare för tyskar och vi var i Värmland på språkkurs, kunde jag liksom inte undgå att nämna Selma Lagerlöf. Vi besökte Mårbacka och fördjupade oss i “Kejsaren av Portugallien”, läste textutdrag och tittade på den fantastiska tv-serien med Ingvar Hirdwall från 1992. Efter ett par veckor, då jag ständigt återkommit till Selma i min undervisning, var det en elev som sa ”Jo, jag vet ju att du älskar Selma Lagerlöf, men skulle vi kunna göra något annat ett tag nu?”. Första impulsen var att klarlägga, att det där hade han allt fått om bakfoten, jag var inte alls särskilt förtjust i Selma Lagerlöf, men så stannade jag upp och tänkte till. Men visst hade han rätt- jag älskade verkligen Selmas historier, hett och innerligt, och jag tyckte att de hade ett fantastiskt språk, en spännvid och ett djup som få författare kan nå upp till.

2016 utnämnde jag till mitt personliga Lagerlöfsår och tänkte att nu klämmer jag hela produktionen- åtminstone allt som fanns inom de brunskimrande läderpärmarna i min bokhylla, ordentligt sorterade efter utgivningsår. Det gick inte så bra, kan jag säga. Selma klämmer man inte, Selma måste läsas med eftertanke och med måtta, annars är risken stor att man missar delar av det hon vill berätta.

I februari 2017 sträckläste jag under ett par dimmiga dagar på Marstrand “Jerusalem 1” och “Jerusalem 2”. När jag började hade jag något suddigt minne från min första gymnasieskola, att vi i ettan läst något ur detta verk, men jag mindes bara något om pengar som kommit bort och dök upp igen vid en auktion. Jo, det dök upp pengar och en auktion var också med, men annars var verkligen allt nytt för mig. Det var spännande och det var en fantastisk historia om dalbönder som under 1800-talets senare hälft emigrerar till Jerusalem, men det kändes ändå aktuellt och berättelsen har fortfarande mycket att säga även oss stressade stadsbor idag. Den talar om hur man ska bete sig mot varandra, lär oss att vara tålmodiga och generösa och inte bara tänka på egen vinning. 

Selma lär ha byggt det hela på en sann episod om ett gäng dalbönder som startade en religiös sekt och drog till det heliga landet. Hon reste också dit, tillsammans med sin mycket goda vän Sofie Elkan, och hon ska ha träffat en del av invånarna i kolonin. Den första boken kom ut 1901 och jag tycker att det är spännande att tänka sig hur dessa två damer från Sverige reser ner till Medelhavet- hur reste de? Med tåg? Häst och vagn? Båt? Säkert alltihop! Och undrar hur länge de reste? Hade de reskassan insydd i kjortlarna, för några uttagsautomater eller växelkontor fanns det ju inte på vägen direkt. Var övernattade de? Vilka språk pratade de? Hade de ressällskap eller var de ensamma? Hur lång tid tog det? Jag har inte försökt att få reda på svaren eftersom det jag  gillar är att fundera över hur det kan ha gått till. Precis som jag ibland gillar att grubbla över ett korsord. 

2018 och 2019  har varit något av en svacka i mitt Lagerlöfs-liv, men hon är trots det ständigt aktuell och hett älskad, även om jag inte alltid läser hennes böcker. Selma är med mig alla dagar ändå. Den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur 1909 och den första kvinnliga ledamoten i svenska akademin 1914 (den instiftades förresten 1786 av Gustav III), det är bara till att böja sitt huvud, tacka för allt hon var och allt hon gjorde för kvinnorna på den tiden och faktiskt även för kvinnorna idag. De båda nobelpristagarna i litteratur, Olga Tokarcyuk från 2018 och Peter Handke från 2019, nämnde henne båda i sina tal på banketten i förra veckan. Jag är min själ inte ensam om att vurma för denna litteraturens fixstjärna! 

• 

Och som avslutning, så är svaret “ja”. Jag ÄR jättenyfiken på den Augustnominerade biografin om Selma: “Jag vill sätta världen i rörelse” av Anna-Karin Palm. Den kommer jag definitivt att läsa under 2020!