Emily Brontë: Svindlande höjder
Man skulle kunna tro att det är Carina som varit i farten och läst en klassiker igen, men det är för ovanlighetens skull jag! Den romantiska brittiska eran har inte gått mig förbi, jag läste “Stolthet och fördom” på både engelska och svenska i nian. Detta var såklart i kombination med min starka Kiera Knightly-fas och jag älskade filmatiseringen med just henne i rollen som Elizabeth. Jag fick till och med ”Stolthet och fördom och zombier” i present och skrev en svenska inlämning om just Jane Austen.
När jag häromdagen såg om filmen från 2005 så skrattade jag högt flera gånger, utropade hur genialisk dialogen var och kände med hela hjärtat för karaktärerna. Jag har alltid älskat kostymdrama och sett filmatiseringar av allt från ”Jane Eyre” till ”Far from Madding Crowd”. Men jag tänkte att jag kanske ska ge mig in i den klassiska bokvärlden igen, och faktiskt läsa böckerna de är baserade på! Passande nog hade jag redan köpt en kopia av ”Svindlande höjder” samt filmen på BlueRay för flera år sen (därav fenomenet BlueRay), utan att ha lyckats varken läsa eller se den. Det vill säga fram tills nu.
Emily Brontës ”Svindlande höjder” stod innan i skuggan av systern Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, men anses på senare tid vara ett bättre verk. Historien handlar klassiskt om kärlek, svek, klass och misär. Berättarjaget är Mr Lockwood som är en hyresgäst till Mr Heathcliff. Genom tjänarinnan av de båda godsen, Nelly Dean, får Mr Lockwood historien berättad för sig. Om ni inte läst den så kan ni nog förstå att det var suddigt i början vad som egentligen skedde. Tillslut fick jag grepp om berättartekniken och kunde börja gilla historien. Det hjälper inte att alla karaktärer typ heter samma sak och är släkt. Det det kunde du varit lite generösare med, Brontë, även om jag förstår att det var så det var på den tiden.
Allt börjar med att familjen Earnshaw tar sig an hittebarnet Heathcliff, som utvecklar ett band till dottern Catherine. De beskrivs som tvillingsjälar och växer upp tillsammans, samtidigt som Heathcliff blir plågad av hennes bror. När familjen Linton flyttar in i godset bredvid förändras allt. Cathrine börjar umgås med Edgar och hans syster Isabella, vilket gör Heathcliff svartsjuk. Hon vill inte bli ertappad med att umgås med Edgar, vilja ha det fina livet som han representerar.
”Vad var det du ville klaga över, Heathcliff?
”Ingenting särskilt – men titta på almanackan där borta på väggen.” Han visade på ett inramat almanacksblad som hängde invid fönstret och fortsatte: ”Korset visar vilka kvällar du varit tillsammans med Linton och prickarna vilka kvällar du har varit tillsammans med mig. Ser du? Jag har satt ett märke för varenda dag.”
”Ja – så dumt. Som om jag skulle tänka på det!” snäste Catherine. ”Vad ska det vara bra för?”
”För att visa att jag tänker på det,” sa Heathcliff.
Edgar Linton friar senare till Catherine och hon bryter ihop hos Nelly Dean. Utan vetskapen att Heathcliff hör henne, berättar Catherine om att hon är osäker på vad hon ska göra. Att hon älskar Heathcliff, men att det skulle vara förnedrande att gifta sig med honom. Catherine beskriver det som att han är mer hon än vad hon själv är, att deras själar är gjorda av samma slag. Medan Lintons själ liknar dem lika lite som en månstråle liknar blixten och frosten liknar elden. Därefter rymmer Heathcliff iväg och återvänder inte förrän år senare, då som en respekterad man.
”Jag har alltid trott att hur mycket alla människor än hatade och föraktade varandra så kunde de inte låta bli att tycka om mig.”
Det är underhållande att läsa om Catherines nycker, hur hon håller på med sin självupptagenhet och är rent av oförskämd mot andra. Till exempel hur hon hänger ut Isabella Linton när hon upptäcker att hon är intresserad av Heathcliff. I filmen framställs Catherine inte alls lika grym, och Heathcliff är en mycket ödmjukare man än det monstret som målas upp i Nelly Deans återberättelse.
Jag gillar att Catherine är så frispråkig och att även en klassiker kan ha lite fart i sig, men tyvärr föll bara första halvan mig i smaken. ”Svindlande höjder” inleds med ett släktträd där man kan ha koll på alla karaktärer, och utan en spoilervarning står det klart och tydligt vilka som gifter sig och när folk dör. Romanen trots allt är skriven 1847, så även en spolierkänslig själ som jag får ta att handlingen inte kan förväntas hållas hemlig i all evighet. Med det sagt, så svalnade mitt läsintresse efter att Catherine dog. Där är filmen att rekommendera, som smaskigt gör en djupdykning i den brittiska dimman med geggiga skor, träd som slår mot fönsterrutan och tystnader som talar.
Avslutningsvis var det kul att sluka en så annorlunda skriven roman på knappt en vecka. Att se filmen som belöning var ett smart knep! Jag är glad att jag läste något som jag inte brukar, och jag hoppas att detta kommer väcka mitt klassiker-intresse framöver. Fast svensk diskbänksrealism kommer nog fortsätta att vara Carinas forte, där håller jag mig försiktigt undan och drömmer om England istället.
Författare: Emily Brontë
Översättare: Birgit Edlund
Titel: Svindlande höjder
Utgivningsår: 1847
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Språk: Svenska
Betyg: 3/5