Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis
Sällan har väl den klassiska göra-slut-fasen “Det är inte du Sara, det är jag” passat så bra som när det gäller det här författarskapet och mig. Sara Stridsberg hyllas med all rätt på landets alla kultursidor, översätts till massor av språk och jag förstår det verkligen. Hon skriver så vackert att håret reser sig på armarna och det är emellanåt ren poesi, men det enda jag kan tänka på är när jag läser den tokhyllade “Kärlekens Antarktis” är när i allsindar själva historien egentligen ska börja? Jag känner mig otacksam, gniden och småsur som inte till fullo uppskattar detta som det mästerverk det uppenbarligen är. Men jag tycker ju mest om berättelser! Sådana traditionella saker med en början, en mitt och ett slut.
Jag tror faktiskt att jag läst de flesta av hennes böcker, men oftast med ett gigantiskt frågetecken mellan ögonbrynen och ärligt talat så gillar jag dem sällan. Jag känner mig korkad och undrar var ingången är, den som jag uppenbarligen inte hittar. Men jag har hitintills inte gett upp och kan inte låta bli att än en gång göra ett nytt försök nästa gång Sara Stridsberg kommer med en bok. Hennes texter är för mig som en metkrok med hulling – jag kommer inte loss, utan hänger kvar och försöker om och om igen. Jag hoppas varje gång att jag ska knäcka nöten och inte bara fascineras utan också börja gilla det jag läser. Men hitintills har det gått sådär.
Nej förresten “Beckomberga. Ode till min familj” gillade jag faktiskt och då trodde jag att förbannelsen var bruten och jag skulle kunna få en egen plats och brista ut i lovsång i de intellektuellas hyllningskör. Men i “Kärlekens Antarktis” är förbannelsen tillbaka igen med full kraft. Jag känner mig dum, trög och faktiskt en aning uttråkad.
Sara Stridsberg skriver vackert, tänkvärt och med en nerv som går genom allt. Det hon gör, är att behandla språket på ett oerhört poetiskt vis.
“Vissa bilder måste man hålla för sig själv, annars försvinner de, man måste hålla dem rena och orörda inom sig. Man måste försöka se till att orden inte förstör bilderna så att klarheten och smärtan går förlorad. Det gör ingenting att de gör ont, bara de är rena som glas.”
Och det är klarsynt sorgligt:
“Jag tänker ibland att om Ivan och Raksha var oförsiktiga människor, slarviga med sådant som var viktigt, att de låg i dagar vid vattnet och drack i solen och glömde bort oss. Men jag tror att det är som med mig och Shane, man hoppas på att barnen ska rädda en, man glömmer bort att de är så små, så hjälplösa, så lätta att skada när man kallar in dem från deras oföddhetsmörker utan att förstå vad det är man gör. Jag och Shane trodde verkligen att barnen skulle rädda oss, vi sa det till varandra hela tiden: “När barnen väl är här kommer ingenting att vara svårt längre.” Tänk vad fel vi hade, det är när barnen kommer som det verkligen blir svårt.”
Men jag som oftast har svårt för poesi och föredrar prosa i stort sett alla dagar i veckan, har svårt att ta till mig allt detta, hur vackert det än är. Mitt förhållande till Sara Stridsberg är motsägelsefullt. Alltså återstår bara att säga som i inledningen “Det är inte du Sara, det är jag.” Men jag är en envis djävel, ska du veta. Jag ger inte upp. En vacker dag kommer vi att vara på samma våglängd, det är jag säker på. Tills dess, får jag hänga på hullingen och tänka på mina synder.
Författare: Sara Stridsberg
Titel: Kärlekens Antarktis
Utgivningsår: 2018
Förlag: Bonnier pocket
Språk: svenska
Betyg: 3/5