Påsk – den bortglömda högtiden
Förr i världen, innan corona tog över mina tankar och mitt liv, brukade jag glömma bort påsken. När den dök upp i mitt medvetande hann jag i princip rota fram några närmast antika pappägg ur källaren, fixa lite påskgodis till ungarna och göra en extralång inköpslista. I Tyskland betyder påskhelgen tre dagar med stängda matbutiker, nämligen långfredagen, påskdagen och annandagen.
I år däremot, började jag redan i mitten av mars att gråta över ungar som inte kommer hem, att oroa mig för 70+föräldrar som sitter ensamma och att gräma mig över att påskbuffén med vännerna ställs in. Men egentligen, om jag besinnar mig en aning, så är ju påsk fortfarande en helt ljuvlig helg. Det är fyra dagars ledigt för de flesta av oss och det finns inga (present)förväntningar och knappast några (mat)måsten. Koka lite ägg, se till att det finns godis och så kör vi, liksom. Och vädret brukar i regel vara betydligt trevligare än vid, alla monsterhögtiders moder, jul.
Alltså, vad har vi? Fyra dagars ledigt, även i år. Och vad gör vi, förutom att äta ägg och godis? Vi läser, förstås! Och vad läser vi? Det beror ju lite på vilka traditioner man följer. I Norge är “påskekrim” en kär tradition ända sedan 1923, lärde jag mig efter ett snabbt googlande. Norrmännen brukar dra till fjälls över påsk och när de varit på tur hela dagen, behöver de något att läsa på kvällen. Och spännande måste det vara, annars tuppar de väl av i sina hyttor, efter all vandring och överdoser av friskluft.
I Sverige har man inte samma tradition att läsa deckare i påsk, men sedan ett par år finns det förespråkare och själv tycker jag att det är en utmärkt idé. Jag är absolut ingen specialist på ämnet och jag kommer inte med några revolutionerande tips, men det här är mina käraste spänningsskribenter:
Håkan Nesser: Skuggorna och regnet
Den före detta svenskläraren skriver inte bara spännande utan även extremt bra. Han tar alltid ett rejält tag i tiden och låter historierna utspelas under en lång tidsrymd, och det gör ju att det finns mycket att berätta och många trådar att nysta i. Spännande, tycker jag.
Åke Edwardson: Dans med en ängel / första delen i serien om Erik Winter
Jag älskar den här serien inte bara för att den utspelas i Göteborg, men det gör inte saken sämre direkt. Edwardson liknar Nesser, se ovan, på många sätt, tycker jag. Även han kombinerar spänning med extremt bra språk. Det tackar vi för!
Michael Hjort & Hans Rosenfeldt: Det fördolda / del 1 i serien om Sebastian Bergman
Det här är något så sällsynt som serie där alla huvudpersonerna utvecklas och går vidare med sina liv. Bara det är ju extremt spännande, tycker jag den före detta familjerådgivaren, men även deckargåtan i varje bok är gastkramande. En gång läste jag i bilen. Medans jag körde. Men bara vid varje rött ljus genom stan!
Ann Rosman: Själakistan / fjärde delen om Karin Adler på Marstrand
Marstrand + Carina = sant. Ann Rosman + Carina = nja… Den första boken i serien tyckte jag var både ologisk och förutsägbar, men sen tog serien sig! Nu för tiden gillar jag verkligen hennes deckare, dels för att jag gillar miljön men också för att Rosman ofta knyter ihop två berättelser, en historisk och en nutida. Ja, jag är enkelt funtad och faller för samma sak överallt.
Carsten Jensen: Vi, de drunknade
Men nu sticker jag ut lite grand i alla fall! Det här kan näppeligen kallas en klassisk deckare och den är inte del i någon serie. Det är drygt 700 sidor dansk fiskeby under 1800-talet och det är rasande spännande från första sidan till den sista. Och att Jensen sedan är en stilist av Guds Nåde, gör inte saken sämre. Fira en dansk påsk i år: 177 sidor per påskdag, så är du i hamn innan jobbet börjar igen på tisdag.
GLAD (LÄS)PÅSK!
Vad läser jag själv under påsken? Jag läser tegelstenen “4321” av Paul Auster. Och om den inte det räcker till tisdag, så kanske jag återupplivar bekantskapen med den danska staden Marstal eller någon annan av de ovan nämnda.