Pollyanna for president!

När det är svajiga tider behöver vi en stark ledare eller åtminstone en som vi kan se upp till och ha som förebild. Eleanor H. Porter visste min själ vad hon gjorde när hon uppfann vardagens hjältinna Pollyanna! Sedan 1913 har den föräldralösa flickungen lekt sin odödliga “var-glad-leken” och lärt generation efter generation av hängivna läsare att ju svårare det är att hitta något att vara glad för, ju roligare är leken, för då måste man anstränga sig mer!

Och det kan vi ju vara överens om, dessa coronatider är inte helt lätta att handskas med och det finns dagar man får anstränga sig mer än vanligt för att hitta något att vara glad över.   

Jag har ett svagt minne av att min farmor, född 1917, tipsade mig om denna flickboksklassiker när jag var i min första slukarålder. Pollyanna blev min vän och jag minns att jag en period även kallade min cykel för “Pollyanna”. 

Den första av de båda Pollyanna-böckerna som jag har i min ägo (se bilden) är tryckt 1983 och är den sjätte upplagan. Jag hittar en notis om att jag köpte dem 1991 och det förmodligen på bokrean. Mitt återseende med Pollyanna då, blev inte riktigt så glatt som jag förväntat mig. Som nyexaminerad socionom tyckte jag att Pollyanna närmast utsattes för övergrepp, när hon placerades hos den ovilliga moster Polly. Moster Polly var i 40-årsåldern och hade levt ensam hela sitt vuxna liv och hade verkligen ingen hand med barn. Hon gjorde bara sin plikt, när hon tog emot den föräldralösa systerdottern. Polly hade varit emot att hennes syster gifte sig med den fattige missionärsprästen redan från början och att det skulle sluta eländigt, kom ju inte direkt som någon överraskning. 

Moster Polly är verkligen inte lättcharmad, men efter ett tag lyckas Pollyanna tina upp den bittra mostern och även få över hela staden på sin sida. Den som kan vara glad för lite, har mycket att vara glad över, det är min själ en sanning att ta till sig dagar som dessa. Och här ska ni får höra hur Pollyanna förklarar för moster Pollys hushållerska Nancy hur  “vara-glad-leken” går till:

–Det är pappa som har lärt mig den, och den är väldigt trevlig. Vi har alltid lekt den, ända sedan jag var liten. Jag lärde damerna i syföreningen den, och sen lekte de den också – somliga av dem.

– Vad är det då? Fast jag är inte vidare duktig när det gäller spel och lekar, det måste jag säga. 

 – Jo, vi började leka den när det kom ett par kryckor i missionslådan.

– Kryckor!

– Ja, Nancy förstår, jag ville så gärna ha en docka, och det hade pappa skrivit och talat om, men när lådan kom skrev damen att det inte kommit in några dockor, men att de hade fått ett par små kryckor istället. Därför skickade hon med dem; kanske kunde de komma till användning någon gång, skrev hon. Och det var då vi började. 

– Jag förstår inte alls hur Pollyanna menar, sade Nancy i en smula retlig ton. Vari bestod leken?

– Jo, att man skulle försöka att hitta på något att vara glad över i allt som hände, vad det än var, svarade Pollyanna allvarligt.

Och nu sätter vi igång och funderar på vad vi är glada för mitt i detta corona-elände, och tänk på att ju svårare det är ju roligare är leken.  Själv är jag glad över att bo med min synnerligen trevlige man. Jag är glad för att vi i Hamburg fortfarande får gå ut tillsamman med en person som inte lever i ditt hushåll. Jag är glad för att vi har en synnerligen vacker vårvädersperiod som gör det roligt att gå på promenad. Och jag är glad för att ha massor av lästid! 

Kom igen nu, vad är ni glada över? 

PS: Pollyanna kom på att hon kunde vara glad för att hon inte behövde använda kryckorna!