Susanna Alakoski: Bomullsängeln
Lite oregelbundet är jag med i SMUL-bokklubben på facebook och när den här dök upp som månadens bok nu i maj, så bestämde jag mig för att haka på. Eva Wissting är grym på att lägga upp spännande frågor och det är väldigt intressant att läsa vad de andra tycker. Extremt minnesgoda läsare minns att Eva Wissting var en av de bloggläsare som vi intervjuade på vårt ettårsjubileum i oktober 2019.
Susanna Alakoski är en sverigefinsk författare som här skriver om just sverigefinländarnas historia. “Bomullsängeln” är den första i en serie som ska komma att omfatta fyra volymer och lika många generationer, om jag fattat rätt. Redan efter en enda utkommen av de fyra, jämförs Alakoskis romanbygge med den hyllade Fogelströms ”Mina-drömmar-stad-serie”. Det tyckte jag kändes lite som att ta munnen en aning för full och som att ge Alakoski alldeles för stora stövlar att klampa omkring i litteraturhistorien i. Och det gjorde mig inte nyfiken, utan mest lite övermätt och trött innan jag ens hade börjat. Men så tänkte jag på bok-diskussionen i SMUL-bokklubben och laddade ner hela konkarongen från biblioteket på plattan.
Romanbygget börjar med Hilda, som föds på bondgården Sorola i Östkarelen någon gång när seklet var ungt. Man skulle kunna tro att Hilda är i ett utsatt läge, eftersom hennes far har dragit till Amerika och hennes mor har “stirrsjuka”, vilket jag tolkar som en djup depression, men så känns det inte riktigt. Det finns gott om mostrar, “mostermän”, kusiner, en styvfar, småbröder och den mest älskade katten Kisuli samt gamla Sanna-täti som tar extra hand om Hilda. Åtminstone tills den dag Hilda “råkar i olycka”, då är det porten som gäller.
Nyförlöst, med sin lille pojke på armen, kommer hon till en bondgård som piga. Där träffar hon jämnåriga pigan Helli som blir en trogen följeslagare genom hela livet. Helli lyckas locka med sig Hilda till Vasa, för att börja arbeta på bomullsfabriken där. Helli är djupt engagerad för arbetarnas sak och väljer att inte skaffa egen familj. Den här delen slutar några år efter 1948 då Hildas yngste son flyttar till Borås för att arbeta på Algots.
Det här är en roman om kvinnor. Kvinnor och hur de lever sina liv under de mest häpnadsväckande omständigheter och hur de alltid parerar när livet ger dem en hurring, och kämpar vidare. Främst får vi förstås följa Hilda och Helli men de kvinnorna som arbetade på bondgårdarna, både där Hilda växte upp och den där de två möttes spelar också viktiga roller. Icke att förglömma är alla de kvinnor som Hilda och Helli arbetar tillsammans med på “bomullen” under sina yrkesverksamma år. Och så Hildas barn förstås och sedermera, antar jag, deras barn.
En annan “huvudperson” är Finlands historia, som jag fortfarande pinsamt nog bara har väldigt ytliga kunskaper om. Jag googlar fram de exakta årtalen på de krig som faller inom den tid som romanen utspelar sig. Först är det inbördeskriget mellan de vita och röda 1918, då Hilda fortfarande bor hemma på Sorola. Finska vinterkriget 1939-1940, finska fortsättningskriget 1941-1944 och Lapplandskriget 1944-1945 upplever Hilda och Helli i Vasa. Alla dessa krig påverkade naturligtvis kvinnorna och deras barn. Låter det tungt och nästintill outhärdligt? Det är det. Men nu ska ni få höra vilken fantastisk skribent Susanna Alakoski är: hennes prosa gör det tuffa livet under 1900-talet både lätt, vackert och medryckande för oss som läsare. Jag känner aldrig att jag inte orkar läsa om mer elände, jag vill bara ha mer, hela tiden!
“I Sorja hade vårregnet fallit. Det hade hamrat åkrarna, det hade dränkt grödan. Blåsiga dagar hade avlösts av nya, lika blåsiga. Men nu hade vindarna mojnat och himlen var hög och ljus och skogarna aningsfulla.Korna betade på ängen, dåsade i skuggan. Rågen stod vit och vajade och Alaskapärorna hade trots allt kommit i den blöta jorden. Överallt hördes snickrandet, sågandet, skrapandet, och doften av tjära låg tjock över hustaken.”
Naturen och kärleken, det är teman som förmodligen ligger Alakoski nära hjärtat, för jag tycker att det klappar lite extra både när Hilda drömmer sig tillbaka till sin barndoms Sorola och när hon träffar sitt livs kärlek Arvo. Det är vackert och det är känslosamt men inte ett spår av dravel syns till. Det är stor konst, mina vänner. Att skriva om natur och kärlek på ett sätt som känns nytt och berörande, det är få förunnat.
“Arvo lade sig på sidan, och när han gjorde det följde Hilda hans kroppskonturer, höften som låg längs med madrassen, axeln, och revbenen som syntes därunder, under trampolindykarens muskler. Hon beundrade Arvos fingrar, som hon sett smeka kantelen, så välbevarade trots det oljiga arbetet, trots valkarna från skruvandet. Dessa fingrar som gav ifrån sig den musiken, som fått henne att ligga just här, just denna kväll i detta nattmörkerljus.”
Jodå, trots den tveksamma starten, jag är på. De nästa tre delarna tänker jag definitivt läsa och jag tycker allt att det är bra trist att inte veta när de kommer ut. Inte ens på förlagets hemsida lyckas jag hitta ett datum för nästa bok. Helst skulle jag vilja ha grävt ner mig med alla fyra delarna under förslagsvis en regnig semester och läst oavbrutet tills ögonen blödde.
Och Fogelström-liknelsen? Jo, jag förstår hur den uppkom, men vet ni vad? Susanna Alakoski är vassare och totalt fri från sentimentalitet. Det tackar vi för!
Författare: Susanna Alakoski
Titel: Bomullsängeln
Utgivningsår: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Språk: Svenska
Betyg: 5/5
One Comment
Pingback: