Juli Zeh: Spieltrieb
Min andra tyska bok! Ja, ni läste rätt, jag har läst en roman på tyska. Och det var inte en kort en ska ni veta, över 560 sidor har jag slukat i mig under några semesterdagar i maj. Ofta var en mening ett helt stycke långt, tre verb trängdes på slutet och jag var osäker på om det var huvudkaraktären som det syftades på vara “sie” eller lampan (*objektet lampa har feminina artikeln die/sie). Efter mycker snack och lite verkstad, hände det plötsligt att mitt flyktiga intresse att läsa tyska böcker resulterade i att jag faktiskt bara gjorde det. Vem hade kunnat tro!? Men en sak ska ni ha klart för er, trots att jag i slutändan känner adrenalinet stolt pumpa över denna bedrift, så var det långt ifrån en enkel resa.
Till att börja med deklarerade min svärfar ganska tidigt att Juli Zeh kan gagga sida upp och sida ner. Jag tänkte först att det var en smått sexistisk kommentar som sällan används mot manliga författare, trots att de historiskt är kända för att skriva både fem-sex volymer om sin barndom och gud vet vad. Men tyvärr insåg jag att det låg något i det han sa, Juli Zeh är en snackepåse av rang! Trots att jag hittade många fantastiska formuleringar och gjorde hundöra efter hundöra, så kunde boken vara minst hälften så lång. Vissa kapitel kunde Zeh skippa helt, och med tanke på att de redan har menings långa titlar, har hon uppenbarligen förmågan att vara kortfattad. Plus, det blev lite av en spoiler. Mig hjälpte det dock när jag kände för att skumläsa lite. Ja, jag erkänner, inte varenda mening blev noga granskat.
Vad var det som egentligen gjorde att jag började läsa just den där tyska romanen? Förutom att Juli Zeh ofta blivit mig varmt rekommenderad och att originalspråket var tyska, så fanns den i mina svärföräldrars bokhylla. Snabbt ryckte jag den under näsan på personen i fråga (eventuellt min partner Marv) när jag insåg att “Spieltrieb” handlar om kärlek, sex och maktspel mellan tonåringarna Ada och Alev under gymnasiet. Till min förvåning och stora besvikelse behövde Juli Zeh tydligen en 120 sidors lång inledning innan Alev ens dök upp.
“Ada sagte nichts, weil er nichts sagte. So wir sie den räumlichen Abstand zwischen sich und ihm möglichst klein zu halten suchte, blieb neuerdings auch ihr Verhalten in der nähe des seinen. Erst als Höfi ihr einen Blick zuwarf unter gerunzelten Brauen, hob sie den Arm. Sogleich rief er sie auf; das Zusammenspiel klappte perfekt wie auf dem Handballplatz.”
Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta min läsupplevelse, utöver att den rent fysisk tillbringades mitt i naturen på mina svärföräldrars gård i södra Tyskland (de vackra vallmo blommorna på bilden kan jag därför inte ta cred för). Själva handlingen fick mig att gå från nyfiken till uttråkad för att sen vara på helspänn till att bli uttråkad igen, få upp hoppet och slutligen bara vilja få det överstökat. Var boken verkligen så dålig, kan man fråga sig? Ja och nej. Där skon klämmer är väl att jag kände mig som en spelpjäs. Juli Zeh tog ut svängarna rejält och höll inte tillbaka. Monologerna är kolossalt långa och referenserna ändlösa. Jag hatade och älskade boken om vartannat, likt hur Ada känner för Alev. Förtvivlat kastades jag runt som en vante i min läsupplevelse, inte säker på hur det hela skulle sluta, alltså inte bara själva handlingen i boken utan vad jag skulle landa i. Hur ska jag betygsätta en bok som dramatiskt skulle kunna beskrivas som delvis det sämsta och delvis det bästa jag läst?
“Während Ada sich langsam näherte, spürte sie jeden einzelnen Beinmuskel als Träger einer ungewöhnlichen Kraft, die ihr auf den leisesten Wink zur Verfügung stand. Obwohl sie ein Lächeln in sich trug, hob sie zur Begrüßung nur eine Braune, weil die Unanfechtbarkeit nicht mehr erlaubte. Wenn Alev sie an sich zog, marschierte ihr Herz bis unter die linke Achselhöhle.”
Höga toppar och djupa dalar, främst en blöt filt känsla över min entusiasm gällande boken jag trodde att jag skulle läsa, men som blev kidnappad av en författare som var i gasen. När “Spieltrieb” var som bäst fick jag en känsla av att läsa “Den hemliga historien” av Donna Tartt och citaten ovan träffar mitt i prick gällande min smak. Och resten av boken, ja, det var lite av ett dravel. I efterhand undrar jag om den är genialisk eller värdelös? Alev är en kontrollerande, trasig själ som finner en jämlike i Ada som är för smart för sin ålder, vilket gör henne korkad. Intellektualiserandet är den ena försvarsstrategin de har, ensamma och med en förhårdnad sårbarhet driver de på varandra i en Thelma & Louise-känsla, hela vägen ner för stupet. Trots alla sidor och perspektivbyten, och ack för många kapitel om läraren Smutek, så känns Ada och Alev lite väl stereotypiska.
Desperat skrev jag ett inlägg i Facebook-gruppen Litteraturgäris, bad Juli Zeh-lovers att diskutera “Spieltrieb” med mig så jag kunde få ordning på mina tankar. Slutsatsen var att ja, Juli Zeh är en snackepåse, ibland överskattad och ibland helt fantastisk. Min plan är i alla fall att låna “Nullzeit” av Carina (igen!) men faktiskt läsa den den här gången. Sist blev det att Marv läste och älskade den, och sen dess har försäkrat mig om att även jag kommer göra det. En tröst är att den bara har 256 sidor, vilket känns som en lätt match efter tunga “Spieltrieb”.
Författare: Juli Zeh
Titel: Speiltrieb
Utgivningsår: 2004
Förlag: btb Verlag
Språk: Tyska
Betyg: 3/5
One Comment
Pingback: