Kazuo Ishiguro: Återstoden av dagen

Vilken överraskningshit! 

Jag är faktiskt ingen självplågare, jag trodde ju förstås att jag skulle gilla “Återstoden av dagen”, men att den skulle svepa med mig så till den milda grad, det hade jag verkligen inte räknat med. 

Berättelsen om den alltigenom korrekte butlern Stevens är lågmäld och hjärtskärande. Den innehåller så mycket olevt liv och så mycket plikt att den kan användas som varnande exempel till oss duktiga flickor och prestationsprinsessor som alltför ofta låter tjänsten gå före allt. Stevens skrev planer för tjänstefolket på kvällarna och eftersom det fanns viktiga gäster i huset, hade han inte tid att sitta vid sin fars dödsbädd. Själv skriver jag “bara ett mejl till” och lurar mig själv med “om jag gör klart det här ikväll, så har jag mer luft imorgon”. En viss likhet i vår arbetsmoral, kan jag faktiskt se. 

På sätt och vis hade jag verkligen önskat att Stevens hade tillåtit sig att leva ut sin kärlek till miss Kenton och att de lämnat Darlington Hall för att leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar, men jag förstår samtidigt att det inte var det livet som Stevens ansåg sig kunna leva. När han på ålderns höst, efter att lord Darlington dött, “sålts” som inventarie tillsammans med egendomen Darlington Hall till amerikanen mr Farraday, reflekterar över sitt framtida liv, stiger tårarna i mina ögon.

“Men man kanske inte skulle se tillbaka på det förgångna så mycket. Jag har ju faktiskt många år av betjäning framför mig, som jag förväntas ge. Och mr Farraday är inte bara en alldeles utmärkt arbetsgivare, utan också en amerikansk herre som det är min speciella plikt att visa vad den allra bästa betjäningen i England kan ge. Det är alltså nödvändigt att fokusera sin uppmärksamhet på det närvarande, vakta sig mot all självbelåtenhet som kan smyga sig på en när man betänker vad man har uträttat i det förgångna. För det måste medges att saker och ting inte har varit som de kunde vara på Darlington Hall under de senaste månaderna.” 

Denne amerikanske herre, har skickat iväg den motvillige Stevens på sitt livs första semester. Stevens bestämmer sig efter mycken vånda att anta erbjudandet och rättfärdigar sig med att använda roadtrippen till ett yrkesmässigt ärende. Han planerar nämligen att söka upp miss Kenton, som han inte sett sedan hon gifte sig för många år sedan. Han har av de sporadiska brev han fått under åren tyckt sig utläsa att hon längtar hem till Darlington och Stevens vill erbjuda henne att komma tillbaka. Jag har svårt för att exakt säga när detta utspelas, men Stevens reser efter andra världskriget, kanske på femtiotalet.  

Resan dit tar ett par dagar och går genom det vackra böljande engelska landskapet. Böljar gör också Stevens minnen av Darlington, fadern, miss Kenton och han funderar på vad värdighet betyder. Under denna sitt livs första (och förmodligen sista..?) semester, möter han också helt vanliga människor utanför Darlington. I sin nya roll som “turist” känner han sig inte bekväm och han vet inte alltid hur han ska bete sig. Att det ska vara så svårt för honom att ta emot och visa mänsklig värme, gör att det kniper i hjärteroten! 

Jag reagerar uppenbarligen kroppsligt på skildringen av Stevens liv, som i mångt och mycket faktiskt var en sorts livegenskap. Ögonen tåras och hjärtat värker, men jag blir också alldeles varm och mjuk inombords av Ishiguros underbart vackra prosa i Annika Preis översättning. Det här var min första Ishiguro, men om det är så här han arbetar, så var det ett synnerligen välförtjänt Nobelpris i litteratur som delades ut 2017. 

Och förresten, vi prestationsprinsessor, vi tar i regel ut semester mer än en gång per liv! 

---

Författare: Kazuo Ishiguro 

Översättare: Annika Preis 

Titel:  Återstoden av dagen 

Utgivningsår: 1990

Förlag: Bonnier Pocket

Språk: Svenska

Betyg: 5/5