Elin Nilsson: Världar under vatten
För ett tag sedan fick jag syn på en bok på Instagram som vände sig till 9-12 åringar och tänkte, att den vore skojig att tipsa ungarna i svenska kyrkans barntidning om. Så jag skickade iväg ett meddelande till förlaget Alfabeta och fick ett positivt svar på min fråga om recensionsexemplar. När bokpaketet kom, innehöll det inte bara båda böckerna i serien som jag varit intresserad av, utan även en bonusbok: novellsamlingen “Världar under vatten” av samma författare.
En hängig lördagseftermiddag i september, posterade jag mig slött med nämnda novellsamling och en kopp te på balkongen under en filt för att njuta av de sista strålarna höstsol. Redan under första novellen blev jag klarvaken. Teet kallnade och jag började nästan flämta av pur upphetsning. Efter tre noveller tog jag en paus och googlade – är det här verkligen en bok för 9-12-åringar? Huvudpersonerna är unga i gränslandet mellan barn och ungdom, men känslorna och situationerna de tampas med är något som uppenbarligen även tar tag i en 55-årig tant! Det här är något så sällsynt som en sann allåldersbok. Jag förklarade för min man: “Den borde läsas av alla, alla som har lärt sig alfabetet!”
“Jag förstod. Jag vet inte hur, men jag förstod allting innan pappa äntligen sa det. Att han blivit kär i någon annan. Att hon bodde i en lägenhet på Lyckegatan som han skulle flytta in i. Att det var där han varit hela tiden. Pappas mun rörde sig och hans röst lät konstig och mammas händer kramade ratten så att benen i händerna stod ut. Men det enda jag tänkte på var att inte bli ledsen, för då skulle jag aldrig mer kunna äta Daimstrut igen utan att bli ledsen.”
“Världar under vatten” består av sju excellenta noveller med barn i huvudrollen. Ur jag-perspektivet berättar de om situationer som är relevanta för just deras liv, men känslorna, skulle jag vilja påstå, är relevanta hela livet. Det är Frans som försöker få fotfäste hemma hos morfar, när mamma och pappa har bestämt sig för att skiljas. Det är Hedda, som väljer bort sin bästa vän för att få vara med klassens it-girls. Det är Lilja, som skäms över att hennes familj aldrig reser till Kreta på semester. Det handlar om att bli bortvald och övergiven, men också om att välja bort och att överge. Det är så basalt mänskligt alltihop och så fantastiskt bra skrivet, med en sådan kärlek till detaljer att det känns som om jag stod bredvid Tilda och hörde snäckan suggestivt viska “gå dit”.
“-Jag tror jag gillar dig, sa jag. Jag mådde nästan illa när jag sagt det. Jag ville springa in på toaletten och kräkas. Men det gjorde jag inte. Istället blev halsen röd. Och kinderna. Och örsnibbarna. Jag såg det inte, men jag kände det. -Gör du? sa Erik. Han lät i alla fall inte arg. Jag nickade. Flinade lite. – Jag vet inte, mumlade jag. Det kanske… det kanske är … Inbillning, tänkte jag säga. Men jag fick inte ur mig något mer. Jag blundade i stället. Försökte tänka på vad som helst som var mindre pinsamt än detta. Tills jag kände fjädern fladdra under mitt finger. Då öppnade jag ögonen igen. Eriks smilgrop var det första jag såg.”
Alltså, om du kan alfabetet, så vet du vad du ska göra nu: LÄS “Världar under vatten”.
OBS: Recensions-exemplar
Författare: Elin Nilsson
Titel: Världar under vatten
Utgivningsår: 2020
Förlag: Alfabeta
Språk: svenska
Betyg: 5/5