“I mig finns redan den gamla kvinnan som jag ska bli”
Intervju med Katrin Seddig
När inte zoom funkar, då får det bli telefon. Så började intervjun med Katrin Seddig, författaren till “Sicherheitzone”. Det är hennes femte roman och den kom ut i augusti i år på förlaget Rowohlt Berlin.
Det finns inga regler, vad romaner ska handla om, men att ta avstamp i en politisk händelse, som G20-mötet var, är ganska originellt. “Jag tänkte mycket på den händelsen efteråt, som förmodligen alla andra som var i Hamburg då också gjorde”, säger Katrin. “Jag var med, men jag var inte överallt, så jag har läst en massa och pratat med många människor som också var där. Men jag har inte skrivit en rapport för det som skedde under dessa dygn, utan en roman som inte på något sätt är en fullständig redogörelse. Min idé var att beskriva samhället genom att beskriva en familj. Arbetstitel var “En tysk familj” men det dög inte som titel på romanen. Förlaget tyckte att det lät alldeles för gammalmodigt!”
Den tyska familjen Koschmieder är romanens centrum. Man skulle kunna kalla huset i Marienthal ett tre-generations-boende, för där bor husägaren Helga, hennes son Thomas, hans fru Natascha och deras barn Alexander och Imke. Det här boendet är inget aktiv beslut att leva tillsammans, utan resultatet av tillfälligheter och kanske ren bekvämlighet. “Vi är alla våra föräldrars arvtagare”, säger Katrin och det passar även på bostadssituation för familjen Koschmieder.
Den gamla kvinnan Helga är romanens mest fascinerande karaktär. Hon känns både genuin och äkta. I den förra romanen “Das Dorf” fanns också ett fantastiskt porträtt av en gammal kvinna. Vad är det som gör Katrin Seddig så bra på att skildra gamla kvinnor? “I mig finns redan nu den gamla kvinnan som jag kommer att bli”, säger Katrin och lägger till att hon har stor erfarenhet av kvinnor från Helgas generation. “MIn far var yngst av sju syskon. Kvinnor på landet åldras riktigare på något sätt. Det är något med kombinationen av att de både är överdrivet moderliga samtidigt som de är elaka. När jag var liten tyckte jag att den åldrandet var lika delar fascinerande och frånstötande.” Katrin berättar att hon dessutom läste mycket om kvinnor i Helgas situation, flyktingbarn som andra världskriget spolade i land på något helt annat ställe. “Helga är ihopkokt på många kvinnors öde.”
“Thomas är faktiskt en självgod typ”, säger Katrin. “Och som så många män i mina romaner är han lite skrattretande.” Katrin tycker att män som misslyckas kan i samhällets ögon vara en aning underhållande, medan kvinnor som misslyckas enbart är tragiska. “Thomas försöker ständigt bevisa att han är annorlunda än sin far, som han har tagit över antikvitetsaffären av. Thomas ser sig själv som ärlig och seriös, och inte en sådan som lurar sina kunder, så som hans far gjorde på sin tid. Men så får han chansen att köpa en värdefull porslinsfigur väldigt billigt och då börjar han tvivla om han verkligen är annorlunda eller om han är av samma skrot och korn som sin far. Plötsligt befinner han sig i en moralisk gråzon, där han inte är ärlig.”
Ilska är en viktig drivkraft för huvudpersonernas handlade i romanen. “Ilskan kanske är samhällets, ett globalt tillstånd,” säger Katrin. Helga är arg på alla, utom sig själv. Hon är arg på sin syster, på sin man och på sina söner. Att flera av dem redan är döda, hindrar henne inte från att känna hur ilska flammar upp när hon tänker på dem. Hon anser sig vara tacksam, men den tacksamheten kommer inte från hjärtat. “Hon är också ganska självgod och tycker att hon inte gjort något fel i livet”, förklarar Katrin. “Thomas är arg på polisen som sprutade pepparspray, enligt hans sätt att se det totalt, i onödan. Thomas var ingen demonstrant, han gjorder inget olagligt, men fick ändå en dos pepparspray i ögonen och det kan han inte komma över. Det kränkte honom.”
“Natascha är arg på sig själv, för att hon inte såg att äktenskapet gått i stå och tog konsekvenserna av det innan Thomas blev förälskad och flyttade ut. Imke är ung och är arg på samhällets orättvisor. Hon letar efter ett sammanhang för sig själv, och för att bli vuxen måste hon ta avstånd från sin familj och villan i Marienthal.” Alexander är den som är minst arg, men borde kanske vara den som skulle må bra av vrede? “Jag tror att han har valt fel yrke”, säger Katrin. “Han har själv ingen aning vilken riktning hans liv ska ta, så han söker sig till polisen där det finns klara och tydliga strukturer. Jag tror inte att han kommer att bli lycklig där.”
Katrin berättar att hon gjort väldigt mycket research till den här boken. “Jag hade ju kunnat hitta på mer, men jag ville att det skulle kännas realistiskt, när det gäller antikviteterna till exempel. Jag tillbringade mycket tid på bibliotek och så gjorde jag mycket internet research förstås.” Katrin skrattar till. “Så mycket research, så lite text det ändå blir av det! Men den där tidningen som Helga studerar så noga, den har jag kvar, så den kanske jag kan använda fler gånger!”
Katrin Seddig har fått flera priser och stipendier sedan debuten 2011. Hon är kritikernas älskling och skulle kunna tapetsera valfritt rum i lägenheten i Altona med fina recensioner, men hon har fortfarande inte tagit steget upp på bestseller listorna. “Men jag vet inte varför!” säger hon lätt uppgivet. “Det får du svara på!”
Vi kan redan nu se fram emot Katrin Seddigs nästa bok. Den handlar om en en kvinna i femtioårsåldern, Nadine, som tar livet av sin chef. “Det är ingen deckare. Jag använder mordet som en katalysator för att kunna berätta om Nadines liv”, förklarar Katrin.
