Katrin Seddig: Sicherheitszone
Bokbaksmälla, åh detta bitterljuva, både älskade och hatade, tillstånd! Jag visste redan när jag läst de första hundra sidorna i en sittning, att det här skulle få konsekvenser och ströp tempot. Jag doserade som en drogberoende på avtändning, så små doser som möjligt men med största möjliga effekt. Jag läste så långsamt jag kunde utan att tappa styrfart, allt för att det inte skulle kännas ensamt och tomt efter att ha avslutat samtliga 458 sidor.
Men så värst mycket längre än en knapp vecka gick det inte att dra ut på kalaset. Och nu är det dags för analysen: vad är det med Katrin Seddigs prosa som gör mig till ett viljelöst offer? För det är inte första gången det händer, ska ni veta. Det här är hennes femte roman sedan debuten “Runterkommen” 2010 och jag går i fällan med ett förtjust och förväntansfullt smil, varenda gång.
I “Sicherheitzone” skildrar Seddig en händelse och en familj. Händelsen är det verkliga G20-toppmötet som hölls i Hamburg sommaren 2017. Familjen är den fiktiva familjen Koschmieder i en av Hamburgs mer burgna stadsdelar, Marienthal.
Villan i Marienthal ägs av farmor Helga, en bit över 80. Hennes yngste son Thomas, familjefadern i berättelsen, har förälskat sig i dotterns lärare och flyttat ut ur det gemensamma huset till den lilla lägenheten ovanför det tillhörande garaget. Hans fru Natascha bor kvar inne i huset med den vuxne sonen Alexander och nästanvuxna dottern Imke. Helga bor också där och hon låter ingen tvivla på att hon starkt ogillar sin sons beteende.
“Aus Mitleid hatte er sie genommen, Helga Wondolleck, ostpreußisches Flüchtlingskind. Sie hatte in dieser ganzen Zeit nicht einmal geweint. Sie hatte nur ihre Arbeit getan. Im Hutladen, dann im Haushalt, mit den Kindern. Sie hatte das nähen gelernt, Walther die Bücher geführt. Sie hatte ihn nicht mit Reinhard Strom betrogen. Sie hätte vielleicht in der Nacht daran gedacht. Beim Plätten. In der Küche, beim kochen. Oder wenn sie ein Geräusch hörte, an der Tür. Seine Lippen unter seinem Schnurrbart hätte sie jederzeit auf einem Blatt Papier nachzeichnen können, weil sie so oft daran gestarrt hatte, um nicht auf die Augen sehen zu müssen. Aber niemals hatte sie diesen Lippen erlaubt, sich auf ihre zu pressen. Auch wenn es vielleicht Gelegenheit gegeben hätte, das weiß sie. Heute noch ist sie dankbar dafür. Dankbarkeit und Anständigkeit, das ist eine Aufgabe im Leben.”
G20-situationen virvlar om positionerna ordentligt i familjen, skulle man kunna säga. Alexander är polis, tränad att deskalera kritiska situationer. Under dessa intensiva mötesdagar är han och hans kollegor ständigt i tjänst vilket innebär en oerhörd både fysisk och psykisk stress. Lillasyster Imke är tillsammans med sina vänner diffust politiskt aktiv i motståndsrörelsen mot G20. När Thomas lämnar familjen, eller lämnar och lämnar, han väljer ju den ganska fega varianten och stannar i närheten samtidigt som han låter frun fortsätta att stryka hans skjortor, uppstår ett vakuum och Natascha får större manöverutrymme.
De mest intressanta personskildringarna är för mig i nämnd ordning Helga, Thomas och Natascha. Jag tycker att Alexander och Imke är lite bleka, vilket förvånar mig, eftersom jag hade trott att romanens brytpunkt skulle vara skottlinjen under G20: polis och demonstrant. Men det är förmodligen eftersom jag inte har Katrin Seddigs hjärna och inte kan tänka på så många nivåer samtidigt. Jag låter mig villigt föras vidare, djupt in i romanen och in de fem huvudkaraktärernas liv.
“Oh” sagt Thomas und erhebt sich erschrocken vom Sofa. Er trägt eine graue Jogginghose und ein bunt gestreiftes Poloshirt. Er sieht verschlafen aus, sein Gesicht ist einseitig zerknittert, wo er sich am Sofa angelehnt hatte, und seine Haare kleben am Kopf. Der Fernseher ist zu laut, wie bei alten Leuten, die nicht mehr richtig hören, denkt sie, und es riecht sogar ein wenig wie bei alten Leuten, ein wenig wie bei Oma oben, so ein eigener Geruch von Alter, aber vielleicht ist nur die Luft verbraucht, es müsste gelüftet werden. Auf dem Wohnzimmertisch stehen eine Schale mit zerbröselten Reiskeksen und zwei Flaschen Alsterwasser. Auf dem Boden verstreut ein paar Zeitschriften, Badelatschen, Socken, ein Handtuch, ein Auktionskatalog. “Ich wollte dir nur Bescheid sagen”, sagt Imke, “dass ich ausziehe.” “Oh”, sagt Thomas wieder und kneift die Augen zusammen und blinzelt, als wäre er sehr müde, gar nicht richtig da, und als verlange ihm das jetzt, ihr Dasein und ihre Mitteilung, sehr viel ab.
Katrin Seddig lyckas med sin ordrika prosa ge alla sina karaktärer egna röster, egna liv. Hon visar oss deras bakgrund och personlighet, utan att skriva oss på näsan hur de är. Vi får ta del av deras tankar, men det är framförallt deras beteenden som visar oss vem de är eller ibland, vem de skulle vilja vara.
“Nett, hat er gesagt, sie sei so nett, aber nicht auf so eine dumme Weise. Ja, ihr ganzes Leben ist Natascha nett gewesen, obwohl sie oft voller böse Gedanken war, voller Hass sogar. Und vielleicht hatten sich diese Gedanken, wer weiß, auch irgendwie einen Weg gebahnt? Man merkt ja gar nicht, denkt sie, welche Auswirkungen die eigene Gedanken haben können. Man ist sich über sein eigenen Motivationen doch gar nicht im Klaren. Man irrt doch die meiste Zeit, und so irrt man durchs Leben wie ein Kind. Aber Kinder wissen auch manchmal wenigstens was sie wollen. Kinder wissen auch manchmal, dass das, was sie wollen, schädlich für sie ist, und wollen es trotzdem. Sie wollen etwas Schädliches, weil sie auf eine natürliche Art gierig sind. Das wird einem dann ja ausgetrieben, denkt sie und lässt fast die Teller fallen, die sie aus der Geschirrspühler nimmt, sehr viele auf einmal zusammen, das ist ihr Ehrgeiz, denkt sie bitter. Möglichst viele Teller auf einmal aus dem Geschirrspüler zu räumen. Sie weiß, dass sie mehr Ehrgeiz hat, der mehr wert ist auch. Aber daran will sie gerade nicht denken. Sie schwelgt in ihrer Bitterkeit.”
Jag har inte läst James Joyce, shame on me, men Seddigs ordrikhet påminner om det som jag tror är Joyces stil: många ord, tankar med snabba vändningar och tvära kast. Det kan hända att jag inte fattat grejen med Joyce, men jag har fattat grejen med Seddig: hon målar med karaktärernas tankarna och alla ord, tydliga bilder av personerna i boken. De blir trovärdiga och mänskliga, och det är nästan så att jag letar efter ett hus med en lägenhet ovanpå garaget när jag promenerar i min stadsdel. Jag bor nämligen i Marienthal och är i princip granne med familjen Koschmieder.
Trogna bloggläsare är inte förvånade över min hyllning, eftersom jag skrivit om Seddigs böcker förr här och här.
Hon är en favoritförfattare (och dessutom en av mina vänner). När hon för första gången 2008 fick Hamburgs stads litteraturpris blev min då åtta-årige son oerhört exalterad och berättade för en av våra grannar: “Katrin, våran Katrin har fått Nobelpriset!” Då hade han fel, men vem vet om han inte får rätt i framtiden?
Tips: Häng med på bloggen! Senare i veckan kommer en exklusiv intervju med Katrin Seddig.
Författare: Katrin Seddig
Titel: Sicherheitszone
Utgivningsår: 2020
Förlag: Rowohlt Berlin
Språk: tyska
Betyg: 5/5