Carinas sommarläsning 2021

Det är september, höstvindarna viner inte än, men på kvällarna känns det ändå ganska höstlikt. Jag har bloggat om några av de böcker jag läst i sommar, men här bjuder jag på ett urval på resten av min sommarläsning. 

• Vår familj hade en sagolik tur och lyckades pricka in en resa till Katalonien just då det fanns lättnader i coronarestriktionerna. Hur himla mysigt det var att hänga med de två vuxna, utflyttade ungarna, kan inte med ord beskrivas! Men det blev även tid över till läsning, till och med mer än väntat och jag fick slut på böcker. Så vad gör man då i Spanien, när man läst ut alla böcker man har med sig? Jo, man letar upp en bokhandel med böcker på engelska! Vad gör man om man inte vill läsa någon blodig deckare? Jo, då tar man Lucy Diamonds feelgood-roman “An Almost Perfect Holiday” går snällt till kassan och så fnissar man sig belåtet genom hela romanen. Och så känner man sig duktig, för att man läser på engelska! OBS: Man = Carina 

• Tack vare Emma, händer det att jag läser något utanför min västeuropeiska hemmaplan. Susan Abulhawas “Det blå mellan himmel och hav” till exempel. Här lärde jag mig en del om Palestina och fick en dos av något som jag skulle kalla magisk realism. Eller vad kallar ni det, när döda har kontakt med ännu icke födda? Jag är inte vara svag för sån´t men Palestina-grejen var tillräckligt intressant för att jag skulle ha ett visst utbyte av den ändå. 

• Ett litet amerikanskt tema unnade jag mig, ser jag när jag kollar min läslista. Det blev två New York-historier som lästes på tyska: Elizabeth Gilberts “City of Girls” och  “Das Nest” av Cynthia D´Aprix Sweeney. Fart och fläkt, mer i den första än den andra, men båda var läsvärda. Och så läste jag äntligen Curtis Sittenfelds “Rodham” som är den fiktiva historien om hur det kunde ha gått om Hillary inte hade gift sig med Bill. Jag gillar idéen och allt som Sittenfeld skriver, men blev inte överförtjust utan mer stillsamt eftertänksam, och det är ju inte illa. 

• Smålänningen Tomas Bannerhed hade jag i mycket gott minne efter romanen “Korparna” som han både kammade hem Augustpriset 2011 och Borås Tidnings debutantpris 2012 för. Jag lyssnade på honom en gång på Literaturhaus Hamburg och blev smått betuttad i hans stillsamma sätt och sävliga charm. Romanen “Lugnet” från 2018 var dessvärre tråkig. Deprimerande och skittråkig. Men beskriva fågelägg, det kan han! Synd bara att jag inte är intresserad. 

• På tåget från Göteborg till Hamburg bingeläste jag Johanna Bäckström Lernebys “Familjen”. Det var ett spontanköp på Pocketshop på stationen, eftersom jag var orolig över hur lång tid hemresan skulle ta. De tyska lokförarna var uttagna i strejk och mina erfarenheter av tågresor i strejk är inget jag vill tänka tillbaka på, om man säger så… Resan gick som i ett töcken där jag befann mig i Hjällbo, Lövgärdet med avstickare till Kortedala och frihamnen. Det vill säga, jag var kvar i Göteborg även om jag rent fysiskt och konkret närmade mig Hamburg. Det är en reportagebok om en libanesisk familj som håller sitt närområde i ett järngrepp och jag blir lika  fascinerad som förskräckt och förstår med en atom av mitt jag vad “parallellsamhälle” verkligen betyder. Johanna Bäckström Lerneby kan sina grejer och har följt familjen och området i många år. Ingen kan avfärda detta. Alla måste läsa. 

• Efter ett tips i en tysk bokhandel om en spännande deckare som utspelas på “en mörk och dyster svensk ö”, nämligen Öland, fick jag upp ögonen för Johanna Mo. Att Öland ska vara så särdeles mörkt och dystert, kan jag inte hålla med om, men deckaren “Nattsångaren” som är den första i en Ölandsserie, strålar väl inte direkt av solsken och Bullerby känns långt borta. Mo bjuder på bra driv och som bieffekt väckte den ett oväntat sug efter deckare hos mig. Jag trodde att jag för alltid tröttnat på att läsa om mord och poliser, men det hade jag tydligen inte. I ett nafs slukade Johan Ripås “Sönderlandet” och jag är inte mätt än. Jag planerar att läsa den nya Sebastian Bergman-deckaren “Som man sår” av duon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt och kanske även “Vargasommar” som Rosenfeldt skrivit utan parhästen Hjorth. Vem vet, det kanske blir en veritabel deckarhöst för mig?