Bengt Ohlsson: Min perfekta man
Bengt Ohlsson är ju alltid Bengt Ohlsson, och det kommer man långt på i min litterära värld. Den här romanen är inte hans bästa, men den är ändå bra nog för att jag ska ligga vaken och läsa till efter tolv på natten för att få veta hur det ska gå.
Familjeterapeuten Jasmine har inte bara en perfekt man utan även ett perfekt liv: framgångsrik egen praktik, ett smakfullt inrett hem och tjusiga vänner. När den perfekte, snygge och inkännande mannen Adrian vill att de äntligen ska skaffa barn, störtar Jasmine rätt ner i en kris. Eller så är det så att hon redan har befunnit sig i en kris, Adrian har känt det på lukten och introducerar därför idéen om barn? Ja, det vet man inte riktigt och det är inte särskilt viktigt. Det viktiga är Jasmines kris. Som familjeterapeut är hon van att hantera andras kriser och har alla de rätta frågorna till alla stadierna i sin egen kris. Hon har tyvärr inga svar på frågorna utan störtar sig bara allt djupare in i sin egen förtvivlan, eller som hon kallar det, att hon “går över en gräns”. Det är många gränser hon går över, och det är inte mycket av det hon brukar säga till sina patienter som har någon som helst relevans i hennes eget känslokaos.
Än en gång får vi det bekräftat: perfekt är inte = lycklig. Perfekt i Jasmines fall blev snarare = uttråkad. Ja, herregud så tråkigt det måste vara när allt alltid följer de mönstret man på förhand har gjort upp. Jasmine gör något som man absolut inte får i terapeutvärlden: hon blir kär i en patient. Ett effektivt sätt att fucka upp sin perfekta tillvaro, kan man tycka. Och ja, det funkar.
Även om det funkar, i Jasmins desperata situation och i romanen, så är det just här jag tycker att Bengt Ohlsson tappar trovärdigheten. Jasmine lär inte vara den första terapeuten i världshistorien som bryter tabut att utveckla lite väl varma känslor för en patient, men det enda verktyg hon har för att hantera detta, enligt Bengt Ohlsson, verkar vara att erinra sig föreläsningar hon har varit på där hon fått lära sig att det är no-go-area. Lite magert, tycker jag. Har hon ingen handledning? Det borde väl vara standard för alla terapeuter, men särskilt för dem med egen mottagning, utan ett stöttande team av kollegor runt omkring. Hon verkar inte ens ha någon nära vän som hon kan utbyta tankar med när hon befinnar sig på ett moraliskt gungfly. Varför i herrans namn söker hon inte upp någon för att dryfta detta etiska dilemma? Kanske för att det inte skulle ha blivit lika tydligt hur ensam hon är och hur mycket hon måste ta i för att bryta upp från sitt perfekta liv, men logiskt, det är det inte.
Men så länge Bengt Ohlsson skriver passager som denna, är jag beredd att nästan förlåta honom vad som helst. Jasmine blir djupt mänsklig genom att iaktta en man som letar PET-flaskor i en papperskorg.
“Mannen ägnade inte Jasmine en blick när hon passerade. Hon undrade om han tänkte stoppa tillbaka soporna i papperskorgen när han hade letat färdigt, och hon kände ett stråk av irritation när hon tvivlade på att han skulle göra det. Hon kanske borde förmana honom att stoppa tillbaka skräpet, men hon insåg att det vore höjden av motbjudande välfärdsbeteende. Hon fantiserade om hur någon skulle filma hennes uppsträckning av den lusfattige mannen och hur klippet skulle bli viralt och hon skulle bli en “snackis” på skolgårdar och i fikarum och börja användas som slagträ för än det ena än det andra,”
Bengt Ohlsson brassar på i den här romanen, tycker jag, men poängen går fram och det utvägslösa i Jasmines situation får mig att tappa andan. Och hålla mig vaken till långt efter midnatt en helt vanlig kväll i veckan. Hur i herrans namn ska han ens få till ett slut på romanen och på Jasmines lidande, som jag kan acceptera utan att slänga boken i väggen med en arg smäll? Det är ett rejält driv i de andra halvan men jag kan lugna er, SPOILERVARNING, slutet är både logiskt, trovärdigt och en smula hoppfullt. Och lät mig sova sött!
Författare: Bengt Ohlsson
Titel: Min perfekta man
Utgivningsår: 2019
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: svenska
Betyg: 4/5