Elif Shafak: Unerhörte Stimmen
Hoppet är inte ute! Jag KAN uppskatta litteratur från andra länder än de jag själv brukar hänga i. Min facebook-bokcirkel “Läsa jorden runt” har ju satt mig på hårda prov, sedan jag gick med där någon gång i slutet av förra året. Antingen var det för flackt (Isabel Allende), för obegripligt (Serhij Zjadan) eller bara för tråkigt (Abdulrazak Gurnah). Endast Anita Desai kom åtminstone upp i mätbar läsglädje.
Men nu har det hänt: jag GILLAR verkligen boken från Turkiet! Elif Shafak är turkisk och brittisk och skriver på engelska (tack wikipedia – vad gjorde världen innan du fanns?) och den här romanen heter “10 Minutes and 38 Seconds in this Strange World” och utspelas i Turkiet. Leila, eller “Tequila-Leila” som hon kallas på jobbet, startar romanen med att vara död – mördad! Men under de första 10 minuterna och 38 sekunderna när hon är död, har inte hjärnan slutat fungera, så man skulle kunna säga att hon låter livet passera i revy. Det här är ingen deckare, vem som mördade Leila är inte viktigt. Det viktiga är hur hon kom dit och faktiskt vad som händer efter hennes död.
Leila växer upp i en familj som barn till fadern och hans två fruar, där det inte riktigt är så som hon tror. Den ena av faderns fruar kallar hon mamma och den andra tant, men egentligen är det precis tvärtom. Ingen av dem, varken den biologiska modern eller den hon tror är hennes mor och absolut inte fadern, tar parti för henne, när en av farbröderna närmar sig Leila betydligt mer än han borde. Till slut tar Leila saken i egna händer flyr från dem alla in till stan. Och där går det väl sådär, kan man säga. Hon blir tvingad till att prostituera sig, familjen vill inte ha något med henne att göra längre och livet ser mörkt ut.
Jag gillar att läsa om hur Leila slutar att drömma om det hon aldrig haft utan skaffar sig en ny familj. Hon gör inte som många andra gjort före henne: gifter sig med en man och föder barn, för att kunna släppa sin ursprungsfamilj, slippa vara ensam och gå vidare i livet. Hennes familj består istället av fem vänner som hon lärt känna under livets gång. Alla fem har som man brukar säg “sitt kors att bära” men de älskar henne, ställer upp för henne och passar betydligt bättre till henne än hennes förljugna ursprungsfamilj. I romanen får vi lära känna de fem och får veta hur Leila träffade dem.
Efter att Leilas hjärna slutligen lagt av och hon blivit hastigt begravd på en kyrkogård för “dropouts”, tar hennes vänner saken i egna händer. Man kan säga att här tippar det hela mellan varven över till slapstick. Konstigt nog tyckte jag inte att det blev störande, utan tyckte att det istället visade med vilken passion de fem vännerna ville ge Leila en värdig hädanfärd.
Till och med det lyckliga slutet, som jag inte ska spoila, svalde jag med hull och hår. Jag har glömt och förlåtit Orhan Pamuk, min fram till bekantskapen med Shafak enda turkiska litteraturerfarenhet, och är nu mycket nyfiken på att läsa mer från Turkiet. Ge mig era bästa turkiska tips, är ni snälla!
Författare: Elif Shafak
Översättare: Michaela Grabinger
Titel: Unerhörte Stimmen
Utgivningsår: 2020
Förlag: Kein & Aber
Språk: tyska
Betyg: 4/5